En hård och farlig jävla plånbok

Då och då när jag tar betalt (inte varje arbetsdag, men ofta nog) ser jag en plånbok där det står tryckt:

BAD MOTHER FUCKER

i stora feta blockbokstäver.

Såhär:

Jag har tänkt mycket på det.

Det är förstås först och främst en referens till filmen Pulp Fiction, där Samuel L Jackson har exakt en sån plånbok. Tim Roth försöker råna honom och han låter det ske därför att han befinner sig mitt i en existensiell kris; Jackson har just omvärderat sitt liv som yrkesmördare, tänker vända blad, och vill inte inleda sitt nya liv med att döda en liten oskyldig futtig snabbmatshaksrånare. Jackson vill däremot ha tillbaka sin plånbok, om än inte pengarna i den. Den vid det här laget mycker rädde Roth frågar hur han ska känna igen just Jacksons plånbok i sin sopsäck full av rånbyte och Jackson svarar: It´s the one that says "Bad Mother Fucker". Vi tror att han talar bildligt, men ett ögonblick senare kommer plånboken fram och där står det ordagrant.

Bra scen i en fantastisk film.

Jag önskar att jag kunde tro att en den här plånboken är ett sätt att komma ut som Tarantino-nörd, visa sin lojalitet med sin favoritfilm och kanske komma i kontakt med likasinnade. Jag vill tro det att det är därför så många har den.

Men så är det naturligtvis inte.

Det det handlar om är drömmen om att vara ett ULTIMATE BADASS. En dröm om att aldrig behöva vara rädd, därför att man själv är farligare än envar som skulle hota en. En dröm om att kunna gå in i ett rum fullt av främlingar och veta att man alltid, alltid, är starkaste mannen i rummet. En dröm om självkänsla. En dröm om makt.

Det är sorgligt. Drömmen om att vara den HÅRDASTE JÄVELN I VÄRLDEN är, för att låna Nina Björks formulering, en riktigt skitdröm. Vägen till självkänsla, identitet, frihet och manlighet som går genom att bli BRA PÅ VÅLD är inte bara barnslig och omoralisk. Den är omöjlig. Varje allvarligt försök att förverkliga den resulterar i att man omges av våldsammare och farligare människor än annars. Man måste också öva på riktigt, skada andra människor, bli en sämre våldsammare och farligare människa själv, och det är vare sig hälsosamt eller ofarligt. Och hur hård man än blir finns det alltid någon annan som är ännu värre. Och sen upptäcker man att riktigt våld är kaotiskt och oförutsägbart, att det bara är på film som den hårdaste killen rättvist vinner, att i verkligheten vinner den som har kompisarna med sig, eller som har mera vapen, eller som slår först och bakifrån, eller bara har mest bonnröta.

Nu tror jag inte att de här killarna som går omkring med en plånbok där det står "hård farlig jävel" på allvar jobbar på projektet. Det är antagligen mer en markering av att man fortfarande drömmer om det. Att man tycker att det ändå vore bra coolt. Vår popkultur är inte precis tom på positiva exempel på den här mansrollen. (Här en rolig genomgång om hur det ser ut i spelvärlden.)

Jag har skrivit tidigare att vi män har större frihet att välja vad vi vill ska vara manlighet än våra systrar. Nackdelen är att det går att välja så fel. Simone och många andra feminister har skrivit om hur tom och otillfredställande den klassiska borgerliga kvinnorollen är. Till exempel hur svårt det är att uppnå självkänsla och meningsfullhet om man har som huvudmål att andra ska tycka att man är snygg. Det är en fälla, ett lurendrejeri, en återvändsgränd som aldrig kan leverera vad drömmen lovar.

Så är det också med drömmen om världens hårdaste farligaste jävla plånbok.

Pingad i Södertälje

Jag skriver på en bok. Nattens och Dagens Drottning. Mer eller mindre skriver ... Mindre, om jag ska vara helt ärlig.

Jag har inga skrivrutiner, ingen vettig arbetsplats och inga deadlines.

Det funkar sådär.

Men det vill jag ändra på. Ett steg är att berätta och dela med mig och få feedback.

Jag vill ha något att länka till. Det kan man säkert också ha en blogg till.

Följande är ett smakprov:

Jag känner deras ping.

Först är det bara en krypande obehagskänsla. Som om man har glömt något viktigt och inte kommer på vad det är. Har jag låst dörren? Står spisen och brinner? Har jag lämnat datorn påslagen utan att logga ut och lämnat lösenordet framme?

Men det blir starkare. Snart måste jag om och om igen avbryta en fantasi som tvingar sig på: att jag gått ut i dagsljuset utan att ta på mig mitt människoansike, att alla ser mig gulaktig illaluktande skallig förvrängd, att nästa människa jag står framför kommer att rygga tillbaka. Jag vet egentligen att jag ser bra och normal ut. Jag vet att de jag möter ser min fasad, att de inte ser mig, att folk överhuvudtaget inte ser in i varandra. De vandrar runt igenom en varuhusvärld fylld av skyltdockor, förenklade gestalter med bara utsida och kanske något personligt kännetecken. Det är lätt att smälta in. Oftast.

Men nu växer ångesttankarna fram. Någon står bakom mig och ser rätt in i mig, som om jag var gjord av grumligt glas. Någon jag inte ser, ser mig.

Jag går nerför gatan och plötsligt vet jag att jag har missat något. Ni vet det där experimentet med den osynliga gorillan? Man låter försökspersoner följa en trivial men krävande uppgift. Räkna hur många gånger spelarna i vita tröjor passar bollen mellan varandra. Och medan de gör det går en apa genom spelplanen, osynlig, osedd, bortredigerad. Det är en slags magi. Det finns också magi som får det att hända. Men den fungerar inte på mig! Min hjärna har både nackdelar och svagheter, men den låter sig inte manipuleras på just det här mänskliga sättet. När jag går nerför en gata har jag sett allting. Butikerna som gömmer sig mellan portar, skåpbilen som ägs av en hinduisk gud, den gamla mannen med en extra mun inne bland sina dubbelhakor och simhud som äter lunch på sin stamkrog, osedd av till och med sin favoritservitris. Men nu har jag gått genom centrum i Södertälje och jag vet att det var saker där som stannade utanför synfältet, som jag missade, som min uppmärksamhet rundade utan att ta in. Jag ruskar på huvudet och blinkar. Det känns som när man går igenom en mörk skog och får spindelväv i ansiktet.

Efter ett tag svider det i ögonvråna som salt eller fint damm. Jag vill snurra runt och skrika AHA! för om jag bara tar dem med överraskning kunde jag stirra rätt in de blinda fläckarna där de gömmer sig. Jag vill kisa och koncentrera mig och titta extra hårt och genomborra röken som blåser mig i ansiktet. (Jag gör inget så löjligt, det är bara en känsla. Jag står utanför mig själv och behöver inte följa mina känslor, särskilt när jag vet att de inte är mina egna. Men det är inte lätt.)

Det svider i ögonvråna och kryper och sticker i huden på underarmarna och från nacken ner mellan skulderbladen. Det vill göra mig korkad. Jag vill springa och gömma mig. Jag vill gå in i köpcentret och hitta källarvåningarna och kulvertarna under källarvåningarna och ta mig till sprickor som jag kan klämma mig ner genom, ner i gångarna i den skyddande jorden. Jag går in på Tonys Pizzeria och beställer en kaffe istället.

Jag andas djupt och påminner mig om att jag inte är här för att kräla in osedd under deras radar. Det jag känner är deras finnareformler: magi som hittar ovänner och faror. Det som förblindar mig är deras osynlighetsmantlar, som gör dem svåra att se och gör deras fiender paranoida klumpiga, dumma och framför allt synliga. Hela Södertälje måste var fullt av det som osynliga drivor av spindelväv runt möblerna i ett gammalt ödehus. Men jag vill bli sedd, det är själva iden med att komma hit.

Jag hade bara inte väntat mig att deras grejer skulle vara så starka.

Jag räknade med att dyka upp som en ping på deras radar, men inte med att deras ping skulle vara så jävla hård.

Jag smuttar lite på mitt kaffe, som är överraskande gott, och ser mig om. Tonys Pizza: med slitna gamla bord från 70-talet och teckningar av en serietidningsmafioso på väggarna. Det är tydligen Tony. (Han är tecknad med skäggstubb, cigarr, kritstrecksrandig kostym, filthatt och TommyGun. Han ler spjuveraktigt och har ena ögonbrynet mycket högre än det andra och är en vänlig rolig klyshig parodi på amerikansk 20-talsgangster. Det är alltså han som står för pizzorna.) Tapeterna är lite slitna och Tony är lite urblekt. Jag ser ett lerfat med färsk frukt på en hylla mot bakre väggen: granatäpple, små blodapelsiner, korintkakor, en kvist färsk salvia … Vänta lite nu … hur hamnade jag härinne?

Kändisbarn

Då och då genom livet har jag fått frågor om hur det är att ha en känd förälder...

Jag har bara ett svar:

Jag vet inte. Jag har inget att jämföra med!

Nuff said

Jag var lat och behövde ta mig i kragen

Jag ägnade andra halvan av 90-talet och början av 00-talet åt en depression. Det här är historien om den.

Till att börja med: jag har ingen underliggande ångest och olycklighet som väller upp som svarta kletiga moln ur mitt undermedvetna: någon obeveklig oemotståndlig utanförstående kraft som anfaller mig och gör mig deprimerad. Nej, min depression behövde hjälp, var till största del mitt eget verk. Jag blev deprimerad för att jag fuckade upp. Men, självklart fanns det något slags omständigheter också.

Såhär:

Jag är, och har varit hela mitt liv, ovanligt dålig på att göra mina hemläxor. Jag vill göra det roliga först och spara de tråkiga bitarna till sen. Och "sen" blir naturligtvis ofta "inte alls". (Det här, liksom en del annat jag kommer att prata om, är allmänmänskligt. Jag vet det. Alla gör så. Men jag gör det alltså i större utsträckning än genomsnittet.) Jag hade lätt för mig i skolan och gled igenom allting upp till och med gymnasiet med hyfsade betyg utan att behöva jobba hårt för dem.

På universitetet funkade det inte lika bra. Medan jag gick biologlinjen på stockholms universitet, hade fantastiskt roligt och lärde mig massor och sådär, så samlade jag också på mig en växande hög med kurser där jag läst allt, förstått allt, klarat tentan, och bara skulle lämna in ett par sista labbrapporter för att få ut de akademiska meritpoängen. Bara ... Till slut var jag uppe i trettio, förtio poäng (ett års kurser) med "bara ett par labbrapporter". Nu gjorde jag ett fatalt misstag. Jag började ljuga. För mig själv. För omgivningen.

Min andra predisponerande egenskap är min starka förmåga till eskapism. Jag kan, under längre tid och med större framgång än de flesta, fördriva obehagliga tankar och vidhängande känslor bara genom att läsa om Sagan om Ringen. Eller någon annan saga. Eller med dataspel. Eller rollspel. Eller bara med en penna och ett kollegieblock. Här vill jag inflika att flykt verkligen inte är den enda roll som fantasivärldarna spelar i mitt liv. De är mig till stor glädje, och ger mig både sociala och kreativa upplevelser som jag inte är beredd att leva utan. Men. Under perioder när jag mått dåligt har min eskapism definitivt tagit missbrukslika former.

Dessvärre är eskapism (som de flesta missbruk) ingen bra medicin mot ångest och dåligt samvete, när den inte tar bort orsakerna utan bara förvärrar situationen. Dessutom ... när man tillbringar dygn i streck åt att bedöva sig, fysiskt orörlig, med nerdragna gardiner, med dålig sömn och dålig städning ... så blir man deprimerad! Det är inbyggt. Gör man så, blir kroppen deprimerad oavsett om man är lycklig eller olycklig i huvudet. Ungefär som att man kan få många av anorexians psykologiska symptom enbart genom att svälta.

För det tredje. Jag såg mig inte som deprimerad. Inte ens när jag höll på att bli vräkt för att jag inte betalat hyran på tre månader fastän jag hade pengar på banken. Jag blir full i skratt åt det nu, såhär i efterhand. Min problemformulering var istället att: jag var lat och behövde ta mig i kragen.

Och även om det kanske fanns ett mått av objektiv sanning i den beskrivningen, så är vrede och självförakt dåliga redskap. De kan hjälpa en att ta sig i kragen, det kan de faktiskt. I ögonblicket. Problemet med att använda dem som drivkraft är att de inte varar. Man sköter sig i några dagar, kanske veckor... tar tag i allting som man försummat, sätter ribban högt, drar åt tumskruvarna hårt, är sträng mot sig själv. För högt, för hårt, för sträng, men det märks inte genast. Där och då, i en kort period, känns det som att man har löst problemet, lämnat det bakom sig. Man mår som en prins, eller en pånyttfödd. Det finns en slags kick i det. Ett tag. Och ilskan rinner av en.

Så småningom kommer dock ens för hårt satta ambitioner (kom ihåg att de formuleras i en anda av självbestraffning) att hinna ifatt en. Man börjar ana att man inte kommer att hålla måttet, inte uppfylla sitt kontrakt med sig själv, inte göra allt som man svor att göra. Och av erfarenhet vet man ju vart man är på väg då ... Just det: tillbaka. Ångestfyllda tankar som får en att sträcka sig efter närmaste favoritbok för att bedöva sig i ett par timmar, som blir dagar, som blir veckor...

Jag nötte upp det här spåret i några år. Allt djupare. Tog mig själv hårdare i kragen för varje gång, och mådde allt uslare i perioderna dessemellan. Jag skaffade mig sämre och sämre vanor, kan man säga. Tills det vände, för snart tio år sedan. Jag fick ett nytt ord i min vokabulär och jag fick bättre redskap. (Men vägen tillbaka och en beskrivning av verktygslådan är en annan text.)

Framför allt var det onödigt. Det var slöseri med tid och ansträngning. Jag blir fortfarande irriterad på folk som vill att jag ska tänka positivt och se det givande och personlighetsutvecklande eller andliga eller vad de nu kommer dragandes med. Jag mår och fungerar riktigt bra numera, det är visserligen positivt. Men jag kastade bort nästan ett årtionde av mitt liv, av dumhet, och det finns inget bra med den saken.

Manlig Könsroll del 1

En tjej ställde frågan "Hur är det för er? Hur känns mansrollen?" Jag har försökt formulera något slags svar i ett par månader nu. Det här är mina inledande tankar. Det blir två delar till (tror jag).

Den första, viktigaste skillnaden mot den kvinnliga könsrollen, är att den manliga är rymligare.

Det är förresten svårt att skriva utan att jämföra, inte bara för att de två kan antas spegla varandra, utan för att det skrivits så mycket mer om kvinnorollen. I själva verket har nästan allting intelligent jag läst om könsroller handlat om den kvinnliga. Här måste jag förresten göra en utvikning i utvikningen och hänvisa till två bra böcker om manliga könsroller: Ställd av Susan Faludi och Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk. (Mer om dem i kommande delar.)

Män har ägt makten ett bra tag nu. Den politiska makten, den fysiska, ekonomiska och kulturella... inklusive makten över tanken. Män har tex bestämt vad en Riktig Man ska vara. Och det man har kommit fram till är att:

*trumvirvel*

alla egenskaper som kan vara bra att ha, eller som skulle kunna vara åtråvärda, är manliga.

I stort sett. Det finns bara en liten handfull positiva egenskaper som inte är, eller kan vara, manliga. Jag tror att det handlar om egenskaper som är till direkt nackdel för innehavaren när han ska skaffa, utöva och försvara makt. Extrem ödmjukhet eller givmildhet tex. (Men ni kvinnor får gärna ha dem. Grattis! Vi överlåter de här toppenegenskaperna åt er. Kvinnor är finare än män, mera moraliskt högstående än oss, är det inte fint? Var vi inte generösa och ödmjuka nu?)

Det är manligt att vara klok, stark och modig.

Också att vara snygg, populär, oberoende, omhändertagande, kompetent, rik...

Och allting annat som någon kunnat tänka sig! Vid olika platser och tidpunkter har män bestämt att det är sexigt eller manligt att vara naken, att ha dyrast kläder, att vara fetast, att ha störst snopp, att ha minst snopp, att kunna hålla sig länge innan man måste kissa, att kunna fasta länge, att ha memorerat flest obegripliga böcker, att kunna skicka en boll genom ett obegripligt litet hål långt långt bort, att vara bra på att sjunga spela eller laga mat, att ha coolast piercings, att ha dödat många andra människor, att vara total pacifist, att kunna tala i tungor, att knarka, att vara absolutist...

Okej, jag drog efter andan och kom av mig där, men jag är säker på att det går att ta ny sats och rabbla lika många till. Poängen är att vad helst ens egen subkultur råkar tycka är inne, har också blivit synonymt med att vara manlig.

Det har skrivits rätt mycket om att manligheten är det normala, och kvinnligheten något avvikande, ett specialfall som definieras i kontrast till det allmänmänskliga, och vad det betyder för en kvinnlig identitet. Som man sitter man på andra sidan av det myntet. Att vara en riktigt man ligger mycket närmare, blir ibland nästan helt synonymt till, att vara en bra människa. Hur man blir en riktig man är alltså nästan lika individuellt som människors drömmar om hur de vill vara, eller vad de vill åstadkomma, rent generellt. Man kan förmanliga sig själv genom sitt yrke, sitt intellekt, någon sportprestation, en förmåga att få andra att skratta, sin familjeroll, sin politiska eller ideologiska självuppfattning, sitt utseende, sitt sexliv eller genom att jaga en fantasibild av hur en riktig Tarzan-man beter sig.

Jag menar inte att kvinnor inte kan skapa mening i tillvaron och bygga sin självkänsla på alla ovanstående sätt. Det gör de! Skillnaden är att man som man kan få bekräftelse i sin sexuella identitet på köpet, medan man som kvinna ofta inte får ett dugg bekräftelse i sin. (När det inte är tvärtom. Framgångsrika kvinnliga ståuppkomiker, politiker, akademiker eller direktörer brukar inte direkt vittna om hur feminina deras framgångar får dem att känna sig, eller uppfattas!)

Jag menar inte heller att valet av strategi är ett fritt medvetet val. Eller att alla olika strategier är lika bra, framgångsrika och tillfredställande. Och det finns definitivt negativa egenskaper att förhålla sig till också. Mer om sånt i kommande blogg...

Sammanfattning: mansrollen är mera varierad, flera olika saker för olika män, än kvinnorollen. Den innehåller också fler positiva egenskaper (som vore bra för alla, oavsett kön). Att vara en maskulin man och att vara en bra person (en sån person som man skulle vilja vara) är betydelsemässigt närmare varandra, än att vara en feminin kvinna och en bra person.

Guldfisk I Mixer

Jag erkänner att jag är negativ till installationer och performance, lite sådär i största allmänhet. Jag antar att det gör mig till en gammal stöt, men jag vill att konst ska skapas också med hantverksskicklighet, inte bara en djärv vision. Eller så är jag fördomsfull för att jag mest sett konceptuell konst som faktiskt inte hade något att säga, pretantiöst namngiven och lanserad, men utan bakomliggande tanke – annat än att kritikerna skulle hetsas att hajpa händelsen. Men...

Men, Marco Evaristtis guldfiskar i mixer är bland den bästa konst jag sett.

Utställningen Helena (genomförd två gånger) består av ett tiotal mixers. De är vattenfyllda, och i var och en simmar en guldfisk aningslöst, som om det vore vanliga akvarieskålar med lite grus och kanske en växt i botten, istället för en bukett av korta knivblad. Kontakterna sitter tydligt synliga istuckna i väggurtagen. Det finns inga avspärrningar. Det står varje besökare fritt att närsomhelst slå på en mixer – whrrrrrrh! – och förvandla en levande guldfisk till kall fisksoppa.

Några besökare trycker på knappen, minst en av dem mer än en gång. Marco är förberedd med ett förråd av fräscha levande guldfiskar på lagret. Media fylls av upprörd debatt fokuserad på djurplågeriaspekten. (Enfaldigast uttryckt som frågan: är detta konst eller djurplågeri?, som om det inte skulle kunna vara – uppenbart är – bådadera!) Museet dras inför rätta, men frias. Aktivister bryter sig in och vandaliserar utställningen och räddar guldfiskar.

Det här konstverket är bra på flera olika nivåer.

Först får det mig att skratta. Åt ondskan, åt dumheten, åt indignationens totala brist på proportioner.

Det är också en suggestiv och stark bild i sig. Ett damoklessvärd för vår tid. Där simmar guldfisken omkring helt ovetandas, simsimsim tra-la-la, och såvitt den vet ser världen visserligen lite konstig ut, men är fri från rovfisk och har regelbunden mat. Men vilket ögonblick som helst, utan förvarning, kan den ofarliga världen gå under i en virvlande domedag av roterande knivar. Lite som att leva med kärnvapen, eller hur? Vi kan dö nästa minut, eller imorgon, eller nästa år, i en kärnvapenexplosion och aldrig få reda på att det hände. Som biolog tänker jag på att vi är inte heller vet om vår globala miljöpåverkan har passerat en punkt bortom all återvändo. Vi vet faktiskt inte. Knappen kan vara redan nertryckt. De närmaste århundradena kan visa sig vara för vår civilisation som en utdragen slow motion-version av guldfiskens sista sekund.

Men sånt tänker vi inte på, tra-la-la.

Sedan startar någon mixern. Med vilje. Utan att ha något att vinna, utan det minsta spår av rationellt egenintresse, är det somliga som ändå väljer att trycka på knappen. Det må vara en futtig ondska sett i resultat, nästan harmlös, men som bild av hur fullständigt meningslös människors ondska kan vara, är den fasansfullt kristallklar.

Det finns människor därute som väljer död och förstörelse, utan att tjäna ett vitten på det!

Det kunde räcka så, men det finns en nivå till. Tänk dig att du står framför mixern. (I ett tomt rum, utan övervakning, om det gör det lättare.) Visst ... kliar det  lite i fingret?

Jag tror i själva verket inte att någon kan stå framför den här installationen utan att känna åtminstone ett ögonblicks frestelse. I nästan samma ögonblick fylls de flesta av oss såklart av motsatta känslor. "Absolut inte! Vad tänker jag?! Det skulle jag aldrig..." Det är kanske inte ens en riktig frestelse, utan mer som att man anfäktas av en pervers fantasi. Som att stå vid ett stup och tänka "tänk om jag skulle hoppa...". Det varar inte; det får oss inte att fullfölja; våra motreaktioner är starkare. Men inom oss finns det ändå någonting som vill sätta dit fingret och trycka på knappen som startar maskinen. Guldfisk I Mixer är i till sist en bild av den meningslösa ondskan, inte därute någonstans, utan inom oss. Det är som en svart spegel som bara visar den mörkaste, sämsta, delen av oss själva. – Whrrrrrrh!

Det sista tror jag för övrigt är den äkta förklaringen till den enorma indignationen det här verket har väckt. Det handlar om känslor och tankar man inte vill se i sig själv, kanske inte är beredd att erkänna, och då får Guldfisk I Mixer en att må dåligt och därför blir man rasande. Men om man bara intalar sig att det är de stackars guldfiskarna man bryr sig om, har man plötsligt ett legitimt mål för sin vrede, och samtidigt bevisar man för sig själv att man är en bra och human och fiskälskande människa som aldrig ALDRIG skulle komma på tanken att mixa en guldfisk.

/Dan

PS Ibland undrar jag varför jag inte har några som helst problem med att betrakta sådana här sidor i mig själv. Ibland undrar jag hur många procent vi är, som inte har det. Oftare undrar jag varför majoriteten av er andra finner det är så obehagligt eller svårt, eller varför det åtminstone verkar så.

Programförklaring

Ett av de råd jag skulle vilja ge mig själv som tioåring är att börja skriva en annan sorts dagbok.

Jag började visserligen skriva en, och fortsatte ett par dagar, eller kanske en vecka. Det var mördande tråkigt att göra – och skulle varit ännu tråkigare att läsa om jag fortsatt – för jag trodde att en dagbok skulle vara en sorts retroaktiv allmanacka. En loggbok: "idag hade vi matte och sen historia och sen åt vi fisk till lunch. Sen på eftermiddan..." Gah!

Det jag önskar att jag hade skrivit ner, det jag skulle velat ha kvar idag, är vad jag hade i huvudet då. Vad jag fantiserade om. Vad som kändes viktigt. Vad jag undrade över. Vilka smarta saker jag tänkte ut. En sån dagbok.

Förutom att det hade varit roligare att läsa, skulle det gett mig anlednig att öva mitt skrivhantverk regelbundet, så att jag vore skickligare idag. Till sist, och kanske viktigast, är en dagbok en plats där man kan klargöra sitt inre, sina tankar, sina känslor. Sätta upp mål. Inventera vad man är, hur man kommit dit och vart man är på väg. Växa: åtminstone ibland.

Det som hade varit en bra idé då, är en bra idé nu. Det här är ett försök (mitt andra) att skriva den dagboken, så att jag inte om trettio år ska behöva sitta och tänka likadant.

/D