BAD MOTHER FUCKER
i stora feta blockbokstäver.
Såhär:
Jag har tänkt mycket på det.
Det är förstås först och främst en referens till filmen Pulp Fiction, där Samuel L Jackson har exakt en sån plånbok. Tim Roth försöker råna honom och han låter det ske därför att han befinner sig mitt i en existensiell kris; Jackson har just omvärderat sitt liv som yrkesmördare, tänker vända blad, och vill inte inleda sitt nya liv med att döda en liten oskyldig futtig snabbmatshaksrånare. Jackson vill däremot ha tillbaka sin plånbok, om än inte pengarna i den. Den vid det här laget mycker rädde Roth frågar hur han ska känna igen just Jacksons plånbok i sin sopsäck full av rånbyte och Jackson svarar: It´s the one that says "Bad Mother Fucker". Vi tror att han talar bildligt, men ett ögonblick senare kommer plånboken fram och där står det ordagrant.
Bra scen i en fantastisk film.
Jag önskar att jag kunde tro att en den här plånboken är ett sätt att komma ut som Tarantino-nörd, visa sin lojalitet med sin favoritfilm och kanske komma i kontakt med likasinnade. Jag vill tro det att det är därför så många har den.
Men så är det naturligtvis inte.
Det det handlar om är drömmen om att vara ett ULTIMATE BADASS. En dröm om att aldrig behöva vara rädd, därför att man själv är farligare än envar som skulle hota en. En dröm om att kunna gå in i ett rum fullt av främlingar och veta att man alltid, alltid, är starkaste mannen i rummet. En dröm om självkänsla. En dröm om makt.
Det är sorgligt. Drömmen om att vara den HÅRDASTE JÄVELN I VÄRLDEN är, för att låna Nina Björks formulering, en riktigt skitdröm. Vägen till självkänsla, identitet, frihet och manlighet som går genom att bli BRA PÅ VÅLD är inte bara barnslig och omoralisk. Den är omöjlig. Varje allvarligt försök att förverkliga den resulterar i att man omges av våldsammare och farligare människor än annars. Man måste också öva på riktigt, skada andra människor, bli en sämre våldsammare och farligare människa själv, och det är vare sig hälsosamt eller ofarligt. Och hur hård man än blir finns det alltid någon annan som är ännu värre. Och sen upptäcker man att riktigt våld är kaotiskt och oförutsägbart, att det bara är på film som den hårdaste killen rättvist vinner, att i verkligheten vinner den som har kompisarna med sig, eller som har mera vapen, eller som slår först och bakifrån, eller bara har mest bonnröta.
Nu tror jag inte att de här killarna som går omkring med en plånbok där det står "hård farlig jävel" på allvar jobbar på projektet. Det är antagligen mer en markering av att man fortfarande drömmer om det. Att man tycker att det ändå vore bra coolt. Vår popkultur är inte precis tom på positiva exempel på den här mansrollen. (Här en rolig genomgång om hur det ser ut i spelvärlden.)
Jag har skrivit tidigare att vi män har större frihet att välja vad vi vill ska vara manlighet än våra systrar. Nackdelen är att det går att välja så fel. Simone och många andra feminister har skrivit om hur tom och otillfredställande den klassiska borgerliga kvinnorollen är. Till exempel hur svårt det är att uppnå självkänsla och meningsfullhet om man har som huvudmål att andra ska tycka att man är snygg. Det är en fälla, ett lurendrejeri, en återvändsgränd som aldrig kan leverera vad drömmen lovar.
Så är det också med drömmen om världens hårdaste farligaste jävla plånbok.
