Tillförordnad tjänstgörande justitieminister Whitaker

Ok, så Trumps tillförordning av Matthew Whitaker som tjänstgörande justitieminister är konstitutionsvidrig. På ungefär tre olika sätt.

För det första använder han en lag som ger presidenten rätt att frångå normal process och fastställd successionsordning – tillfälligt och provisoriskt – i nödsituationer. Men det finns ingen nödsituation. Det enda problemet är att han själv just sparkat sin justitieminister. Den enda brådskan beror på att han sparkat sin justitieminister med omedelbar verkan, utan förberedelser. Det enda argumentet för att inte låta vice justitieminister Rosenstein tjänstgöra tills ny minister kan tillsättas, är att Trump inte vill ha honom.

För det andra. Även inom den här undantag-i-nöd-lagen skall tjänstgörande minister eller förvaltningschef hämtas från skaran av personer som granskats och godkänts av kongressen för poster av motsvarande tyngd.  Det finns en handfull sådana inom justitiedepartementet, ytterliga ett gäng …"regionala chefsåklagare" (deras system är annorlunda från vårt och jag är inte säker på översättningen av titlar som inte har direkta motvarigheter i svenskt justitieväsen). Samt ytterligare valbara kandidater på chefspositioner i andra departement. Men Matthew Whitaker har inga sådana meriter. Han har aldrig haft ett förtroendeuppdrag som kräver den här nivån av parlamentarisk granskning eller omröstning. Det närmaste är några år som distriktsåklagare i södra Iowa. (Han är åtminstone jurist på riktigt.) Han har varit anställd på Jeff Sessions stab i med vagt definierade arbetsuppgifter någonstans mellan polsek, pr och samverkan med Vita huset. Innan dess har han jobbat som proffstyckare på höger-TV, innan dess som styrelsemedlem och talesperson för ett företag som lurade framför allt krigsveteraner på deras besparingar, innan dess i kampanjorganisationen åt en annan republikansk politiker. Han har också förlorat ett par lokalval.

För det tredje är han uppenbarligen groteskt jävig. Återigen, på flera olika sätt. Hans karriär som proffstyckare bestod i att upprepa Trumps olika slogans om Mueller-utredningen. Ni vet: att det är en politiskt motiverad häxjakt, att det bevisligen inte förekommit något samröre med den ryska påverkansoperationen, att Mueller behöver avskedas eller åtminstone tyglas och utredningen avslutas eller åtminstone kraftfullt begränsas. Han har, medan han jobbade åt Sessions, rapporterat till Vita huset om utredningen och gett dem råd om hur de kan bemöta den (och argument för att åtala Hillary Clinton). Den politiker vars valkampanj han arbetade för: Sam Clovis, är idag under utredning i Mueller-utredningen. Möjligen är Whitaker själv under utredning av FBI (som sorterar under justitiedepartementet) för brottslighet i samröre med det där lurendrejeriföretaget. Han har för övrigt också sagt att domare behöver ha en biblisk syn på rättvisa (nya testamentet nota bene!) men knappast kan vara sekulära, tydligen omedveten om att USAs grundlag föreskriver ett sekulärt rättsväsende.

Så vad innebär allt detta i praktiken? Trump har tillsatt en uppenbart olämplig person med felaktig process och med det uppenbara syftet att få en lojal lakej på posten som kan kväsa eller obstruera Mueller-utredningen. Men … det är inte självklart vilken instans som skall göra något åt saken. Representanthuset kommer inte att göra någonting innan de nya delegaterna tillträder i januari. Den republikanska majoriteten i senaten backar Trump vad han än gör, tillsätter vem han än vill, som nu senast med Kavanaugh. Om Trump om några månader vill utse sin provisoriska nödsituations-tillförordnade till ordinarie, vilket lagen han stödjer sig på uttryckligen förbjuder, är det fullt möjligt att senaten bara klubbar igenom det hela. Som de gjorde med Kavanaugh till högsta domstolen för en månad sedan.

Whitakers utnämning går sannolikt att utmana i domstol, om man kan hitta en villig åklagare och en klagande, någon som kan visa att hen drabbas av skada. Men … om det överklagas – nej: när det överklagas! – kommer det så småningom upp i högsta instans. Högsta domstolen. Och där sitter nytillsatte Kavanaugh och de andra republikanska partichauvenisterna. Någon som på allvar tror att de skulle sätt ner foten och stävja presidentens maktutövning?

USAs demokrati har alltid varit klumpig och trögjobbad, fylld av anakronismer och ideosynkrasier. Det argument som jag och andra använt för att försvara mycket av egendomligheterna är att den är byggd för resiliens på bekostnad av effektivitet. Mycket av det som ser konstigt ut härifrån är mekanismer avsedda att fungera som bromsklossar. Checks and Balances. Kongressen skall stävja diktatoriskt sinnade presidenter, kvarsittande delegater skall bromsa de nyvalda, domstolsväsendet skall kringskära lagstiftarnas möjligheter att stifta alltför radikal ny lag. Domarna sitter på livstid för att de skall vara oberoende av det politiska dagsläget. Och så vidare. Det är inte bara konstigheter för att den amerikanska demokratin är så gammal: den har kunnat bli så gammal just på grund av det vi uppfattar som konstigheter.

Men det är tydligt att systemet just nu inte fungerar som avsett. Från grundlag till justitiedepartementets arbetsordning finns ett regelverk som är konstruerat för att hindra just en president som Trump att utnämna en lakej som Whitaker till ett uppdrag som justitieminister. Trump prövar att bara göra det ändå. Och det verkar … gå bra.

Det här är problem som är djupare och långsiktigare än bara frågan om huruvida Trump kommer att lyckas obstruera sin egen brottsutredning. Fungerar fortfarande de mekanismer som skall skydda USAs demokrati från korrupta demagoger överhuvudtaget? Eller är de sönder? Och isåfall: kommer de att repareras och återinstalleras fast robustare, eller är det här bara översta trappstegen på en lång nedstigning ur demokrati?

Armageddon by Trump

Trumpspaning 2, del tre

Det här är tredje delen av fyra om att sortera i nyhetsflödet om The Donald

Del 1 Sound and Fury

Del 2 Futtigt och blandat

Del 4 Skandaler och kaos (kanske med någon formulering om cirkelknivparty)

Kategori tre: Nyheter om världens stundande undergång

...eller kanske inte världen, men vår civilisation säg.

Eller: När inga nyheter är goda nyheter.

Det finns några saker som Trump sagt att han vill göra, eller tänker göra, eller egenskaper han har, som inger allvarliga farhågor. Saker som skulle kunna ha katastrofala globala konsekvenser.

Här är en lista på några tänkbara katastrofala scenarion.

*Diktatur i USA

Donald Trump uttrycker inget annat än beundran och sympati för ledare som Erdogan, Duterte och Putin. Han beskyller politiker som kritiserar honom, eller röstar mot honom, för illojalitet mot presidenten eller förräderi mot USAs folk. Han skrattar lyckligt när Putin skämtar om att straffa utpekade journalister. Han är helt oförstående för tanken att han skulle kunna ha privatekonomiska intressekonflikter som president. Han vill uppenbarligen regerera med dekret, utan jobbiga begränsningar av presidentmakten. Så det är säkert sant att om han fick önska fritt, så skulle USA fungera mycket mer som Putins Ryssland.

Slutet på demokrati i USA skulle naturligtvis ha katastrofala världspolitiska konsekvenser. Om det verkligen skulle gå så illa, så tror jag att historiker om hundra år kommer att säga att Trump var vändpunkten.

Men … ingenting hitttills tyder på att Trump kan få förvaltning, domstolar, journalister, samhällsinstitutioner, underrättelse- och säkerhetstjänster, eller ens republikanska politiker att göra som han vill. Han kan knappt få de republikanska politikerna att göra saker de redan vill göra, ibland inte ens det. De panikartade varningarna från vänstermedia (min favorit i genren: Keith Olbermann) verkar, så här långt, i huvudsak obefogade.

Med det sagt: USAs demokratiska institutioner tar utan tvekan skada. Underrättelsetjänsten slutar rapportera till en president som läcker till nationens fiender. Förvaltningsdomstolar tänjer på gränserna för den dömande makten i motstånd mot ogenomtänkta dekret. Vi hoppas alla att om presidenten vaknar med akut ågren mitt i natten och vill dra iväg några kärnvapenmissiler för att känna sig tuff igen, så kommer … militären inte att verkställa; men vad kallar vi stater där militären inte lyder under den civila regeringen? Å andra sidan finns det gott hopp om att systemet med grundlagsskyddade ”checks and balances” kommer att gå stärkt ur det här presidentskapet. Kritisk granskande journalistik befinner sig mitt i en ekonomisk och kvalitetsmässig renässans.

Sammanfattningsvis. Diktaturen är ännu långt bort, ett par kilometer nerför en stig där Trumps regering tagit några osäkra steg, med starkt motstånd. Utvecklingen är oroande och värd att följa, men knappast i dagsnyheterna. Kanske förtjänar den snarare en grundlig utvärdering någon gång om året. Jag tycker själv inte att jag lärt mig något avgörande nytt sedan jag lyssnade på ett samtal mellan David Frum och Sam Harris 20 februari (We're All Cucks Now) för lite mer än ett halvår sedan.

*Storkrig

Eventuellt med kärnvapen.

Trump har verkligen inte utlovat något sådant: tvärtom!

Vi är mest oroade för att han verkar så labil och irrationell. Kan han dra i Nordkoreas avtryckare av misstag? Vem vet? Om det händer kommer vi garanterat att få reda på saken! Till dess … 

*Handelskrig med Kina och/eller EU

(sannolikt följt av en global depression)

Ett viktigt valfläsk under kampanjen. Men Trump har hittills inte visat några tecken på att verkställa, förbereda eller ens överväga saken. Hans regering och rådgivarkrets är full av finanskapitalister som har enormt mycket att förlora, liksom han själv. Dessutom behöver USA all hjälp Kina kan ge med Nordkorea.

*Finanskrash

(återigen följt av global depression, fast värre)

Trump vill avreglera Wall Street. Banker. Aktier. Valuta. Derivat. Allt som går att spekulera i. (Eller som Vin Diesel säger i Xxx: I like anything fast enough to do something stupid in.) Och här är en oroande tanke: det vill ledande republikaner också! Plus en del mittendemokrater. Finansinspektionen är redan avlövad på personal och pengar (och leds numera av en finansminister direkt från Goldman Sachs: Steven Mnuchin tror inte att finansmarknader behöver regleras.)

Nu är det iochförsig så att det regleringspaket som Obama-regeringen införde efter senaste finanskrisen, Dodd-Frank (som representanthuset röstat för att avskaffa och som är uppe för diskussion i senaten just nu) är relativt svagt, och den ekonomiska återhämtningen finansierad med lån. Världen står – möjligen – inför en historisk rentav episk finanskrash helt oavsett vad USAs nuvarande president gör.

Inte desto mindre. En radikal avreglering kommer sannolikt följas av en spekulationsfest, och sedan en krash som kommer säkrare och blir värre än den skulle blivit annars.

*Maxa växthuseffekten

Dra sig ur alla klimatavtal, häva eller ignorera all federal och lokal koldioxidreglering, sluta investera i alternativ energi, öka subventionerna till fossil energi, sluta informera om klimatförändring och istället lägga presidentämbetets hela prestige bakom klimatförnekare, göra en ökänd klimatförnekare och avregleringsförespråkare till chef för naturskyddsmyndigheten. Done!

Vi har 4 eller 8 förlorade år, där USA satsar helhjärtat på business as usual och siktar på en temperaturförändring på 3-6 grader det här århundradet. Det är blodisande viktigt. Och klart.

Det här är, tillsammans med hotande global finanskrash, den nyhet som oroar mig mest.

Men den är färdigrapporterad.

De här olyckorna dominerar verkligen inte nyhetsflödet, eftersom de flesta inte har hänt. Men håll utkik! Den dag man läser att någon av dem inträffat är det allvar.

Futtigt och blandat

Trumpspaning 2, del två

Det här är andra delen av fyra om att sortera i nyhetsflödet om The Donald

Del 1 Sound and Fury

Del 3 Armageddon by Trump

Del 4 Skandaler och kaos (kanske med någon formulering om cirkelknivparty)

Kategori två: futtigt och blandat

Det mesta som Trump, hans regering, eller republikanerna under hans eventuella ledning faktiskt åstadkommer, är inte speciellt viktigt. Mycket må vara uselt och oklokt, men det är sällan permanent eller storskaligt.

De drar en pipeline igenom ett indianreservat istället för bredvid det, satsar resurser på att utvisa fler papperslösa gästarbetare, eller försämrar villkoren för transpersoner i försvarsmakten. (Om det nu blir något av det sista, det kan mycket väl visa sig bara vara ett tweet och tillhöra förra kategorin.) Omoraliskt, oekonomiskt, skadligt ... men nästa president kommer att fatta andra beslut. Vare sig USAs framtid eller omvärld påverkas på något avgörande sätt.

Allt sånt här må vara upprörande i princip och avslöjar kanske vilka värderingar som vägleder besluten. (Och ibland frågar man sig: vilka värderingar då? Somliga beslut verkar bara vara nedrighet för nedrighets egen skull, som om den vägledande principen endast är "vilket beslut är mest provocerande för en välavlönad vänsterintellektuell storstadsbo?" Eller som komikern Bill Maher formulerade det: What would a dick do?) Men om du inte råkar vara amerikansk medborgare och har möjlighet (eller skyldighet) att göra något för att påverka, och om du inte råkar vara tex en av de ungefär sju tusen transpersonerna i USAs försvarsmakt, så är det inte mycket att ödsla kraft på.

Det är såklart någonstans mellan besvärligt och katastrofalt för de enskilda individer som drabbas, Trumps regering skapar personliga tragedier, men världen är full av elände. USA har inte monopol på homofobi, ekonomisk orättvisa och våld. De som styr just nu vill i många avseenden göra saker värre, och det är värt att veta, helhetsbilden är viktig, men de enskilda detaljerna är banala och deprimerande.

Och om du ser något som gör dig heligt rasande, kom ihåg att just det var kanske vitsen med kråksången. Särskilt om du kände dig manad att dela något på sociala medier.

Sound and fury

Trumpspaning 2
Fyra nyanser av nyhetstrump

Den här posten blev lång, så här är intro och del ett, plus länkar till fortsättningarna.

Del 2 Futtigt och blandat

Del 3 Armageddon by Trump

Del 4 Skandaler och kaos (kanske med någon formulering om cirkelknivparty)

Då kör vi.

För den som inte fastnat i Trumpsåpan som följetong, utan försöker hålla sig a jour mer av pliktskyldig känsla att det kan vara viktigt, finns ett omvänt problem. Hur att inte drunkna? Donald Trump alstrar en ström, ett skyfall, en syndaflod av ”nyheter”. Eller i vart fall nyhetsrapportering. Ofta framförda i desperat falsett. Twitter! Krig! Diktatur! Fittgrepp! Skällsord! Mera twitter! … det tar bara inte slut.

Så hur gör man för att orientera sig, hur gör man för att sortera flödet om man nu inte vill ägna fyra timmar om dagen?

Jag har ett förslag. Dela upp nyheter om Trump i fyra kategorier och välj om de är värda någon uppmärksamhet.

Kategori ett : brus.

Någonstans mellan 75% och 90 procent av allt som rapporteras om Trump har nämligen inga som helst konsekvenser. Mycket är enbart lyteskomik: Trump kan inte ta i hand som en vanlig människa. Trump ägnar arbetstid åt att twittra om Meryl Streep, när han inte gör det klockan tre på morgonen. Trumps stab anstränger sig att få in hans namn så ofta som möjligt i sitt informationsmaterial, eftersom det ökar chansen att han ska fortsätta läsa.

Det må vara oemotståndligt som komik, men det är också meningslöst, det innehåller ingen ny information. Vi vet redan att Trump är den mest underkvalificerade presidenten i USAs historia. Trump själv vet ingenting om någonting (annat än fastighetsbranch och golf) och vad värre är, han är övertygad om att det inte spelar någon roll. Han är väldokumenterat självupptagen och omogen och såvitt vi kan bedöma också något slags rasist och chauvenist på riktigt, i den mån han kan upprätthålla konsekventa övertygelser. Han skiljer inte på sanning och önsketänkande, ens när det skulle gynna honom själv.

Ingenting är kort sagt för dumt, omoraliskt eller futtigt för Donald Trump. När du vet det, behöver du inte mer nyheter som bekräftar saken. Du är klar. Ytterligare illustrationer av hans slipslängd eller filmsnuttar där han låtsas köra brandbil kan hjälpa oss att skratta bort obehag, men de tillför ingenting.

President trump gör också (om det nu är rätt ord i sammanhanget) överraskande mycket som inte gör någonting. Politiska åtgärder utan följder.

Mitt favoritexempel: Han har skrivit ett presidentiellt dekret (executive order) som säger att ”för varje ny reglering som antas, måste två andra upphävas”. Problemet med den handlingen är att den är juridiskt meningslös. Presidentämbetet är verkställande. Lag stiftas – och upphävs – i de federala eller delstatliga parlamenten. Det här dekretet är i princip ett högtidligare tweet. Och tänk en stund på hur det här ”beslutet” skulle administreras om det hade haft något slags laga kraft … Vilken kommitté skulle gå igenom existerande lag för att granska, utvärdera och föreslå två förbud att upphäva för varje ny giftig kemikalie som skall regleras?

Detsamma gäller Trumps budget, som fyllde tv och tidningar i ett par veckor. ”Drakonisk och ogenomtänkt” skulle man kanske kunna sammanfatta rapporteringen. Men vad som fick mindre uppmärksamhet var att den också var helt irrelevant. Presidentämbetet äger inte budgetfrågan. Det presenterar ett översiktligt förslag, ett ”budgetdirektiv” på kanslisvenska, som parlamentet sedan kan beakta, om det vill. De ledande republikanska politikerna fnös knappt, de muttrade något halvt hörbart om ”dead on arrival”, och skrev sedan en tråkigare budget själva.

Det här gäller definitivt lejonparten av hans dekret, och en stor andel av de fåtaliga nya lagar som kongress och senat ändå röstat igenom. De är antingen symbolhandlingar, eller symtom på att Trump inte förstår hur regering fungerar.

Så nästa gång du ser en rubrik om att Trump vill strypa homosexuella grodor eller har tafsat på Litauens president, vänta med känslor och intresse. Ställ frågorna ”om det här stämmer, har det isåfall några konsekvenser?” och ”säger det någonting jag inte visste när jag vaknade i morse?”. Om svaren är nej kan du obekymrat strunta i att läsa vidare.

Macbeth-citat:

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

The Greatest Show On

Trumpspaning nummer 1

Den bästa följetongen

Sedan Donald Trump blev presidentkandidat har jag blivit beroende av amerikansk politik. Det är den bäst skrivna, bäst producerade, bäst iscensatta serien som finns att följa just nu. Den är mer spännande än Game of Thrones, mer allmänbildande än Designated Survivor och har mer svart cynisk humor än House of Cards.

Det jag framför allt uppskattar är den ambitiösa strukturen. Vi har sex-sju parallella ramhandlingar och ett persongalleri med ett par dussin viktiga roller.

Varje vecka fokuserar storyn på tre-fyra huvudpersoner i ett spännande dilemma eller konflikt, och på en av handlingens fortlöpande huvudlinjer. Förra veckan handlade om Trumps äldsta son Donald Trump Jr i hemligt möte med en vacker rysk advokat. Den här veckan fokuserar berättelsens blick istället på Justitieminister Jeff Sessions och hans tvååriga bromance med Donald, som nu verkar vara på väg mot en dramatisk breakup.

Nästan varje veckas avsnitt ger också förevändning till någon specifik backstory eller infodump. (Vad är 25e konstitutionstillägget? Dags för en flashback till Watergate-skandalen? Varför deltar både Ryssland och USA i Syriska inbördeskriget?)

Det är stor dramatik och viktiga frågor: Amerikas själ och världens öde står på spel i hart när varje konflikt. Samtidigt släpps aldrig en episod utan storartad lyteskomik och svart humor.

För er som har missat senaste säsongen, här är handlingens huvudkonflikter:

*Regeringsbildning. Mest fokus på den i början naturligtvis. ”Vilken knäppgök eller mästerskurk skall få vilket jobb den här veckan?” Men underskatta inte hur författarna lyckats suga på karamellerna, både genom en otroligt långsam och utdragen tillsättningsprocess, och genom ständiga nya avgångar eller avsked.

*Krig! Ska USA gå in i det Syriska inbördeskriget? Blir det krig med Nordkorea? Trump är alltid oförutsägbar. Ibland förhandlar han, ibland drar han iväg missiler. Vad skall The Commander In Chief göra härnest – du kan aldrig gissa!

*Ryssutredning. Har presidenten och hans underhuggare gjort sig skyldiga till landsförräderi under valkampanjen? Är det rentav så att Trump själv är utpressad och måste göra vad ryssarna befaller?! Och isåfall: kommer någon att åka fast, eller kommer Trump att lyckas stoppa alla tre pågående utredningar och slingra sig undan riksrätt?

*Diktatur! Det är ingen hemlighet att Trump egentligen vill bli kejsare, men kommer han att lyckas övervinna alla hinder som reser sig i grundlagar, domstolar och gnetiga tjänstemän? Vilken institution skall han anfalla den här veckan, och kommer den att överleva eller spräckas?

*Världens överlevnad. En pyrande, ofta annonserad men ännu inte aktualiserad, fråga är om Trump skall ställa till en global katastrof. Handelskrig med EU och Kina? Atomvapenkrig? Klimatkatastrof? Historiens största finanskrash?

*Sist men inte minst: intriger och maktspel inom Trumps regering. Alltid lika rafflande. Vem hugger dolken i ryggen på vem, vem blir avskedad och vem blir Trumps nya bästa kompis?

Om ni vill börja följa Trump-såpan räcker det egentligen med att följa Trevor Noah eller Seth Meyers (med hedersomnämnanden till Stephen Colbert, Samantha Bee och John Oliver) på satirkanalerna. De sammanfattar det senaste på tio-femton minuter om dagen, fem dagar i veckan, gratis på youtube. Allt det viktigaste, med skämt och allmänbildning och väl valda klipp.

Problemet är att det också finns obegränsat med extramaterial. Det finns artiklar, intervjuer med alla medarbetare, hela youtubekanaler där folk som är nördigare än en själv sitter och analyserar de senaste förvecklingarna och spekulerar om kommande vändpunkter. Det går att avnjuta fyra timmar om dagen. Minst! Kanske dessvärre.

Jag återkommer...

Dags att rezza bloggen

Länge sen sist.

Jag ska göra ett nytt försök att få upp texter jag skrivit här på bloggen.

Det har inte hjälpt att Blogspot konverterat till Blogger för ett par år sedan och att jag var registrerad med en inaktuell mejladress och inte hade en aning om hur jag skulle komma in. (Tack Ulrika!)

Jag har ett par resedagböcker och några texter om politik i USA som ligger och skräpar. En betraktelse över Suicide Squad. Några tankar om flyktingmottagning. Hur man gör för att bli rånad på bästa sätt. Skåpmat.
Till att börja med.

Vi får se.

En hård och farlig jävla plånbok

Då och då när jag tar betalt (inte varje arbetsdag, men ofta nog) ser jag en plånbok där det står tryckt:

BAD MOTHER FUCKER

i stora feta blockbokstäver.

Såhär:

Jag har tänkt mycket på det.

Det är förstås först och främst en referens till filmen Pulp Fiction, där Samuel L Jackson har exakt en sån plånbok. Tim Roth försöker råna honom och han låter det ske därför att han befinner sig mitt i en existensiell kris; Jackson har just omvärderat sitt liv som yrkesmördare, tänker vända blad, och vill inte inleda sitt nya liv med att döda en liten oskyldig futtig snabbmatshaksrånare. Jackson vill däremot ha tillbaka sin plånbok, om än inte pengarna i den. Den vid det här laget mycker rädde Roth frågar hur han ska känna igen just Jacksons plånbok i sin sopsäck full av rånbyte och Jackson svarar: It´s the one that says "Bad Mother Fucker". Vi tror att han talar bildligt, men ett ögonblick senare kommer plånboken fram och där står det ordagrant.

Bra scen i en fantastisk film.

Jag önskar att jag kunde tro att en den här plånboken är ett sätt att komma ut som Tarantino-nörd, visa sin lojalitet med sin favoritfilm och kanske komma i kontakt med likasinnade. Jag vill tro det att det är därför så många har den.

Men så är det naturligtvis inte.

Det det handlar om är drömmen om att vara ett ULTIMATE BADASS. En dröm om att aldrig behöva vara rädd, därför att man själv är farligare än envar som skulle hota en. En dröm om att kunna gå in i ett rum fullt av främlingar och veta att man alltid, alltid, är starkaste mannen i rummet. En dröm om självkänsla. En dröm om makt.

Det är sorgligt. Drömmen om att vara den HÅRDASTE JÄVELN I VÄRLDEN är, för att låna Nina Björks formulering, en riktigt skitdröm. Vägen till självkänsla, identitet, frihet och manlighet som går genom att bli BRA PÅ VÅLD är inte bara barnslig och omoralisk. Den är omöjlig. Varje allvarligt försök att förverkliga den resulterar i att man omges av våldsammare och farligare människor än annars. Man måste också öva på riktigt, skada andra människor, bli en sämre våldsammare och farligare människa själv, och det är vare sig hälsosamt eller ofarligt. Och hur hård man än blir finns det alltid någon annan som är ännu värre. Och sen upptäcker man att riktigt våld är kaotiskt och oförutsägbart, att det bara är på film som den hårdaste killen rättvist vinner, att i verkligheten vinner den som har kompisarna med sig, eller som har mera vapen, eller som slår först och bakifrån, eller bara har mest bonnröta.

Nu tror jag inte att de här killarna som går omkring med en plånbok där det står "hård farlig jävel" på allvar jobbar på projektet. Det är antagligen mer en markering av att man fortfarande drömmer om det. Att man tycker att det ändå vore bra coolt. Vår popkultur är inte precis tom på positiva exempel på den här mansrollen. (Här en rolig genomgång om hur det ser ut i spelvärlden.)

Jag har skrivit tidigare att vi män har större frihet att välja vad vi vill ska vara manlighet än våra systrar. Nackdelen är att det går att välja så fel. Simone och många andra feminister har skrivit om hur tom och otillfredställande den klassiska borgerliga kvinnorollen är. Till exempel hur svårt det är att uppnå självkänsla och meningsfullhet om man har som huvudmål att andra ska tycka att man är snygg. Det är en fälla, ett lurendrejeri, en återvändsgränd som aldrig kan leverera vad drömmen lovar.

Så är det också med drömmen om världens hårdaste farligaste jävla plånbok.