Manlig Könsroll del 1

En tjej ställde frågan "Hur är det för er? Hur känns mansrollen?" Jag har försökt formulera något slags svar i ett par månader nu. Det här är mina inledande tankar. Det blir två delar till (tror jag).

Den första, viktigaste skillnaden mot den kvinnliga könsrollen, är att den manliga är rymligare.

Det är förresten svårt att skriva utan att jämföra, inte bara för att de två kan antas spegla varandra, utan för att det skrivits så mycket mer om kvinnorollen. I själva verket har nästan allting intelligent jag läst om könsroller handlat om den kvinnliga. Här måste jag förresten göra en utvikning i utvikningen och hänvisa till två bra böcker om manliga könsroller: Ställd av Susan Faludi och Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk. (Mer om dem i kommande delar.)

Män har ägt makten ett bra tag nu. Den politiska makten, den fysiska, ekonomiska och kulturella... inklusive makten över tanken. Män har tex bestämt vad en Riktig Man ska vara. Och det man har kommit fram till är att:

*trumvirvel*

alla egenskaper som kan vara bra att ha, eller som skulle kunna vara åtråvärda, är manliga.

I stort sett. Det finns bara en liten handfull positiva egenskaper som inte är, eller kan vara, manliga. Jag tror att det handlar om egenskaper som är till direkt nackdel för innehavaren när han ska skaffa, utöva och försvara makt. Extrem ödmjukhet eller givmildhet tex. (Men ni kvinnor får gärna ha dem. Grattis! Vi överlåter de här toppenegenskaperna åt er. Kvinnor är finare än män, mera moraliskt högstående än oss, är det inte fint? Var vi inte generösa och ödmjuka nu?)

Det är manligt att vara klok, stark och modig.

Också att vara snygg, populär, oberoende, omhändertagande, kompetent, rik...

Och allting annat som någon kunnat tänka sig! Vid olika platser och tidpunkter har män bestämt att det är sexigt eller manligt att vara naken, att ha dyrast kläder, att vara fetast, att ha störst snopp, att ha minst snopp, att kunna hålla sig länge innan man måste kissa, att kunna fasta länge, att ha memorerat flest obegripliga böcker, att kunna skicka en boll genom ett obegripligt litet hål långt långt bort, att vara bra på att sjunga spela eller laga mat, att ha coolast piercings, att ha dödat många andra människor, att vara total pacifist, att kunna tala i tungor, att knarka, att vara absolutist...

Okej, jag drog efter andan och kom av mig där, men jag är säker på att det går att ta ny sats och rabbla lika många till. Poängen är att vad helst ens egen subkultur råkar tycka är inne, har också blivit synonymt med att vara manlig.

Det har skrivits rätt mycket om att manligheten är det normala, och kvinnligheten något avvikande, ett specialfall som definieras i kontrast till det allmänmänskliga, och vad det betyder för en kvinnlig identitet. Som man sitter man på andra sidan av det myntet. Att vara en riktigt man ligger mycket närmare, blir ibland nästan helt synonymt till, att vara en bra människa. Hur man blir en riktig man är alltså nästan lika individuellt som människors drömmar om hur de vill vara, eller vad de vill åstadkomma, rent generellt. Man kan förmanliga sig själv genom sitt yrke, sitt intellekt, någon sportprestation, en förmåga att få andra att skratta, sin familjeroll, sin politiska eller ideologiska självuppfattning, sitt utseende, sitt sexliv eller genom att jaga en fantasibild av hur en riktig Tarzan-man beter sig.

Jag menar inte att kvinnor inte kan skapa mening i tillvaron och bygga sin självkänsla på alla ovanstående sätt. Det gör de! Skillnaden är att man som man kan få bekräftelse i sin sexuella identitet på köpet, medan man som kvinna ofta inte får ett dugg bekräftelse i sin. (När det inte är tvärtom. Framgångsrika kvinnliga ståuppkomiker, politiker, akademiker eller direktörer brukar inte direkt vittna om hur feminina deras framgångar får dem att känna sig, eller uppfattas!)

Jag menar inte heller att valet av strategi är ett fritt medvetet val. Eller att alla olika strategier är lika bra, framgångsrika och tillfredställande. Och det finns definitivt negativa egenskaper att förhålla sig till också. Mer om sånt i kommande blogg...

Sammanfattning: mansrollen är mera varierad, flera olika saker för olika män, än kvinnorollen. Den innehåller också fler positiva egenskaper (som vore bra för alla, oavsett kön). Att vara en maskulin man och att vara en bra person (en sån person som man skulle vilja vara) är betydelsemässigt närmare varandra, än att vara en feminin kvinna och en bra person.

Guldfisk I Mixer

Jag erkänner att jag är negativ till installationer och performance, lite sådär i största allmänhet. Jag antar att det gör mig till en gammal stöt, men jag vill att konst ska skapas också med hantverksskicklighet, inte bara en djärv vision. Eller så är jag fördomsfull för att jag mest sett konceptuell konst som faktiskt inte hade något att säga, pretantiöst namngiven och lanserad, men utan bakomliggande tanke – annat än att kritikerna skulle hetsas att hajpa händelsen. Men...

Men, Marco Evaristtis guldfiskar i mixer är bland den bästa konst jag sett.

Utställningen Helena (genomförd två gånger) består av ett tiotal mixers. De är vattenfyllda, och i var och en simmar en guldfisk aningslöst, som om det vore vanliga akvarieskålar med lite grus och kanske en växt i botten, istället för en bukett av korta knivblad. Kontakterna sitter tydligt synliga istuckna i väggurtagen. Det finns inga avspärrningar. Det står varje besökare fritt att närsomhelst slå på en mixer – whrrrrrrh! – och förvandla en levande guldfisk till kall fisksoppa.

Några besökare trycker på knappen, minst en av dem mer än en gång. Marco är förberedd med ett förråd av fräscha levande guldfiskar på lagret. Media fylls av upprörd debatt fokuserad på djurplågeriaspekten. (Enfaldigast uttryckt som frågan: är detta konst eller djurplågeri?, som om det inte skulle kunna vara – uppenbart är – bådadera!) Museet dras inför rätta, men frias. Aktivister bryter sig in och vandaliserar utställningen och räddar guldfiskar.

Det här konstverket är bra på flera olika nivåer.

Först får det mig att skratta. Åt ondskan, åt dumheten, åt indignationens totala brist på proportioner.

Det är också en suggestiv och stark bild i sig. Ett damoklessvärd för vår tid. Där simmar guldfisken omkring helt ovetandas, simsimsim tra-la-la, och såvitt den vet ser världen visserligen lite konstig ut, men är fri från rovfisk och har regelbunden mat. Men vilket ögonblick som helst, utan förvarning, kan den ofarliga världen gå under i en virvlande domedag av roterande knivar. Lite som att leva med kärnvapen, eller hur? Vi kan dö nästa minut, eller imorgon, eller nästa år, i en kärnvapenexplosion och aldrig få reda på att det hände. Som biolog tänker jag på att vi är inte heller vet om vår globala miljöpåverkan har passerat en punkt bortom all återvändo. Vi vet faktiskt inte. Knappen kan vara redan nertryckt. De närmaste århundradena kan visa sig vara för vår civilisation som en utdragen slow motion-version av guldfiskens sista sekund.

Men sånt tänker vi inte på, tra-la-la.

Sedan startar någon mixern. Med vilje. Utan att ha något att vinna, utan det minsta spår av rationellt egenintresse, är det somliga som ändå väljer att trycka på knappen. Det må vara en futtig ondska sett i resultat, nästan harmlös, men som bild av hur fullständigt meningslös människors ondska kan vara, är den fasansfullt kristallklar.

Det finns människor därute som väljer död och förstörelse, utan att tjäna ett vitten på det!

Det kunde räcka så, men det finns en nivå till. Tänk dig att du står framför mixern. (I ett tomt rum, utan övervakning, om det gör det lättare.) Visst ... kliar det  lite i fingret?

Jag tror i själva verket inte att någon kan stå framför den här installationen utan att känna åtminstone ett ögonblicks frestelse. I nästan samma ögonblick fylls de flesta av oss såklart av motsatta känslor. "Absolut inte! Vad tänker jag?! Det skulle jag aldrig..." Det är kanske inte ens en riktig frestelse, utan mer som att man anfäktas av en pervers fantasi. Som att stå vid ett stup och tänka "tänk om jag skulle hoppa...". Det varar inte; det får oss inte att fullfölja; våra motreaktioner är starkare. Men inom oss finns det ändå någonting som vill sätta dit fingret och trycka på knappen som startar maskinen. Guldfisk I Mixer är i till sist en bild av den meningslösa ondskan, inte därute någonstans, utan inom oss. Det är som en svart spegel som bara visar den mörkaste, sämsta, delen av oss själva. – Whrrrrrrh!

Det sista tror jag för övrigt är den äkta förklaringen till den enorma indignationen det här verket har väckt. Det handlar om känslor och tankar man inte vill se i sig själv, kanske inte är beredd att erkänna, och då får Guldfisk I Mixer en att må dåligt och därför blir man rasande. Men om man bara intalar sig att det är de stackars guldfiskarna man bryr sig om, har man plötsligt ett legitimt mål för sin vrede, och samtidigt bevisar man för sig själv att man är en bra och human och fiskälskande människa som aldrig ALDRIG skulle komma på tanken att mixa en guldfisk.

/Dan

PS Ibland undrar jag varför jag inte har några som helst problem med att betrakta sådana här sidor i mig själv. Ibland undrar jag hur många procent vi är, som inte har det. Oftare undrar jag varför majoriteten av er andra finner det är så obehagligt eller svårt, eller varför det åtminstone verkar så.

Programförklaring

Ett av de råd jag skulle vilja ge mig själv som tioåring är att börja skriva en annan sorts dagbok.

Jag började visserligen skriva en, och fortsatte ett par dagar, eller kanske en vecka. Det var mördande tråkigt att göra – och skulle varit ännu tråkigare att läsa om jag fortsatt – för jag trodde att en dagbok skulle vara en sorts retroaktiv allmanacka. En loggbok: "idag hade vi matte och sen historia och sen åt vi fisk till lunch. Sen på eftermiddan..." Gah!

Det jag önskar att jag hade skrivit ner, det jag skulle velat ha kvar idag, är vad jag hade i huvudet då. Vad jag fantiserade om. Vad som kändes viktigt. Vad jag undrade över. Vilka smarta saker jag tänkte ut. En sån dagbok.

Förutom att det hade varit roligare att läsa, skulle det gett mig anlednig att öva mitt skrivhantverk regelbundet, så att jag vore skickligare idag. Till sist, och kanske viktigast, är en dagbok en plats där man kan klargöra sitt inre, sina tankar, sina känslor. Sätta upp mål. Inventera vad man är, hur man kommit dit och vart man är på väg. Växa: åtminstone ibland.

Det som hade varit en bra idé då, är en bra idé nu. Det här är ett försök (mitt andra) att skriva den dagboken, så att jag inte om trettio år ska behöva sitta och tänka likadant.

/D