Kändisbarn

Då och då genom livet har jag fått frågor om hur det är att ha en känd förälder...

Jag har bara ett svar:

Jag vet inte. Jag har inget att jämföra med!

Nuff said

Jag var lat och behövde ta mig i kragen

Jag ägnade andra halvan av 90-talet och början av 00-talet åt en depression. Det här är historien om den.

Till att börja med: jag har ingen underliggande ångest och olycklighet som väller upp som svarta kletiga moln ur mitt undermedvetna: någon obeveklig oemotståndlig utanförstående kraft som anfaller mig och gör mig deprimerad. Nej, min depression behövde hjälp, var till största del mitt eget verk. Jag blev deprimerad för att jag fuckade upp. Men, självklart fanns det något slags omständigheter också.

Såhär:

Jag är, och har varit hela mitt liv, ovanligt dålig på att göra mina hemläxor. Jag vill göra det roliga först och spara de tråkiga bitarna till sen. Och "sen" blir naturligtvis ofta "inte alls". (Det här, liksom en del annat jag kommer att prata om, är allmänmänskligt. Jag vet det. Alla gör så. Men jag gör det alltså i större utsträckning än genomsnittet.) Jag hade lätt för mig i skolan och gled igenom allting upp till och med gymnasiet med hyfsade betyg utan att behöva jobba hårt för dem.

På universitetet funkade det inte lika bra. Medan jag gick biologlinjen på stockholms universitet, hade fantastiskt roligt och lärde mig massor och sådär, så samlade jag också på mig en växande hög med kurser där jag läst allt, förstått allt, klarat tentan, och bara skulle lämna in ett par sista labbrapporter för att få ut de akademiska meritpoängen. Bara ... Till slut var jag uppe i trettio, förtio poäng (ett års kurser) med "bara ett par labbrapporter". Nu gjorde jag ett fatalt misstag. Jag började ljuga. För mig själv. För omgivningen.

Min andra predisponerande egenskap är min starka förmåga till eskapism. Jag kan, under längre tid och med större framgång än de flesta, fördriva obehagliga tankar och vidhängande känslor bara genom att läsa om Sagan om Ringen. Eller någon annan saga. Eller med dataspel. Eller rollspel. Eller bara med en penna och ett kollegieblock. Här vill jag inflika att flykt verkligen inte är den enda roll som fantasivärldarna spelar i mitt liv. De är mig till stor glädje, och ger mig både sociala och kreativa upplevelser som jag inte är beredd att leva utan. Men. Under perioder när jag mått dåligt har min eskapism definitivt tagit missbrukslika former.

Dessvärre är eskapism (som de flesta missbruk) ingen bra medicin mot ångest och dåligt samvete, när den inte tar bort orsakerna utan bara förvärrar situationen. Dessutom ... när man tillbringar dygn i streck åt att bedöva sig, fysiskt orörlig, med nerdragna gardiner, med dålig sömn och dålig städning ... så blir man deprimerad! Det är inbyggt. Gör man så, blir kroppen deprimerad oavsett om man är lycklig eller olycklig i huvudet. Ungefär som att man kan få många av anorexians psykologiska symptom enbart genom att svälta.

För det tredje. Jag såg mig inte som deprimerad. Inte ens när jag höll på att bli vräkt för att jag inte betalat hyran på tre månader fastän jag hade pengar på banken. Jag blir full i skratt åt det nu, såhär i efterhand. Min problemformulering var istället att: jag var lat och behövde ta mig i kragen.

Och även om det kanske fanns ett mått av objektiv sanning i den beskrivningen, så är vrede och självförakt dåliga redskap. De kan hjälpa en att ta sig i kragen, det kan de faktiskt. I ögonblicket. Problemet med att använda dem som drivkraft är att de inte varar. Man sköter sig i några dagar, kanske veckor... tar tag i allting som man försummat, sätter ribban högt, drar åt tumskruvarna hårt, är sträng mot sig själv. För högt, för hårt, för sträng, men det märks inte genast. Där och då, i en kort period, känns det som att man har löst problemet, lämnat det bakom sig. Man mår som en prins, eller en pånyttfödd. Det finns en slags kick i det. Ett tag. Och ilskan rinner av en.

Så småningom kommer dock ens för hårt satta ambitioner (kom ihåg att de formuleras i en anda av självbestraffning) att hinna ifatt en. Man börjar ana att man inte kommer att hålla måttet, inte uppfylla sitt kontrakt med sig själv, inte göra allt som man svor att göra. Och av erfarenhet vet man ju vart man är på väg då ... Just det: tillbaka. Ångestfyllda tankar som får en att sträcka sig efter närmaste favoritbok för att bedöva sig i ett par timmar, som blir dagar, som blir veckor...

Jag nötte upp det här spåret i några år. Allt djupare. Tog mig själv hårdare i kragen för varje gång, och mådde allt uslare i perioderna dessemellan. Jag skaffade mig sämre och sämre vanor, kan man säga. Tills det vände, för snart tio år sedan. Jag fick ett nytt ord i min vokabulär och jag fick bättre redskap. (Men vägen tillbaka och en beskrivning av verktygslådan är en annan text.)

Framför allt var det onödigt. Det var slöseri med tid och ansträngning. Jag blir fortfarande irriterad på folk som vill att jag ska tänka positivt och se det givande och personlighetsutvecklande eller andliga eller vad de nu kommer dragandes med. Jag mår och fungerar riktigt bra numera, det är visserligen positivt. Men jag kastade bort nästan ett årtionde av mitt liv, av dumhet, och det finns inget bra med den saken.