En hård och farlig jävla plånbok

Då och då när jag tar betalt (inte varje arbetsdag, men ofta nog) ser jag en plånbok där det står tryckt:

BAD MOTHER FUCKER

i stora feta blockbokstäver.

Såhär:

Jag har tänkt mycket på det.

Det är förstås först och främst en referens till filmen Pulp Fiction, där Samuel L Jackson har exakt en sån plånbok. Tim Roth försöker råna honom och han låter det ske därför att han befinner sig mitt i en existensiell kris; Jackson har just omvärderat sitt liv som yrkesmördare, tänker vända blad, och vill inte inleda sitt nya liv med att döda en liten oskyldig futtig snabbmatshaksrånare. Jackson vill däremot ha tillbaka sin plånbok, om än inte pengarna i den. Den vid det här laget mycker rädde Roth frågar hur han ska känna igen just Jacksons plånbok i sin sopsäck full av rånbyte och Jackson svarar: It´s the one that says "Bad Mother Fucker". Vi tror att han talar bildligt, men ett ögonblick senare kommer plånboken fram och där står det ordagrant.

Bra scen i en fantastisk film.

Jag önskar att jag kunde tro att en den här plånboken är ett sätt att komma ut som Tarantino-nörd, visa sin lojalitet med sin favoritfilm och kanske komma i kontakt med likasinnade. Jag vill tro det att det är därför så många har den.

Men så är det naturligtvis inte.

Det det handlar om är drömmen om att vara ett ULTIMATE BADASS. En dröm om att aldrig behöva vara rädd, därför att man själv är farligare än envar som skulle hota en. En dröm om att kunna gå in i ett rum fullt av främlingar och veta att man alltid, alltid, är starkaste mannen i rummet. En dröm om självkänsla. En dröm om makt.

Det är sorgligt. Drömmen om att vara den HÅRDASTE JÄVELN I VÄRLDEN är, för att låna Nina Björks formulering, en riktigt skitdröm. Vägen till självkänsla, identitet, frihet och manlighet som går genom att bli BRA PÅ VÅLD är inte bara barnslig och omoralisk. Den är omöjlig. Varje allvarligt försök att förverkliga den resulterar i att man omges av våldsammare och farligare människor än annars. Man måste också öva på riktigt, skada andra människor, bli en sämre våldsammare och farligare människa själv, och det är vare sig hälsosamt eller ofarligt. Och hur hård man än blir finns det alltid någon annan som är ännu värre. Och sen upptäcker man att riktigt våld är kaotiskt och oförutsägbart, att det bara är på film som den hårdaste killen rättvist vinner, att i verkligheten vinner den som har kompisarna med sig, eller som har mera vapen, eller som slår först och bakifrån, eller bara har mest bonnröta.

Nu tror jag inte att de här killarna som går omkring med en plånbok där det står "hård farlig jävel" på allvar jobbar på projektet. Det är antagligen mer en markering av att man fortfarande drömmer om det. Att man tycker att det ändå vore bra coolt. Vår popkultur är inte precis tom på positiva exempel på den här mansrollen. (Här en rolig genomgång om hur det ser ut i spelvärlden.)

Jag har skrivit tidigare att vi män har större frihet att välja vad vi vill ska vara manlighet än våra systrar. Nackdelen är att det går att välja så fel. Simone och många andra feminister har skrivit om hur tom och otillfredställande den klassiska borgerliga kvinnorollen är. Till exempel hur svårt det är att uppnå självkänsla och meningsfullhet om man har som huvudmål att andra ska tycka att man är snygg. Det är en fälla, ett lurendrejeri, en återvändsgränd som aldrig kan leverera vad drömmen lovar.

Så är det också med drömmen om världens hårdaste farligaste jävla plånbok.

Pingad i Södertälje

Jag skriver på en bok. Nattens och Dagens Drottning. Mer eller mindre skriver ... Mindre, om jag ska vara helt ärlig.

Jag har inga skrivrutiner, ingen vettig arbetsplats och inga deadlines.

Det funkar sådär.

Men det vill jag ändra på. Ett steg är att berätta och dela med mig och få feedback.

Jag vill ha något att länka till. Det kan man säkert också ha en blogg till.

Följande är ett smakprov:

Jag känner deras ping.

Först är det bara en krypande obehagskänsla. Som om man har glömt något viktigt och inte kommer på vad det är. Har jag låst dörren? Står spisen och brinner? Har jag lämnat datorn påslagen utan att logga ut och lämnat lösenordet framme?

Men det blir starkare. Snart måste jag om och om igen avbryta en fantasi som tvingar sig på: att jag gått ut i dagsljuset utan att ta på mig mitt människoansike, att alla ser mig gulaktig illaluktande skallig förvrängd, att nästa människa jag står framför kommer att rygga tillbaka. Jag vet egentligen att jag ser bra och normal ut. Jag vet att de jag möter ser min fasad, att de inte ser mig, att folk överhuvudtaget inte ser in i varandra. De vandrar runt igenom en varuhusvärld fylld av skyltdockor, förenklade gestalter med bara utsida och kanske något personligt kännetecken. Det är lätt att smälta in. Oftast.

Men nu växer ångesttankarna fram. Någon står bakom mig och ser rätt in i mig, som om jag var gjord av grumligt glas. Någon jag inte ser, ser mig.

Jag går nerför gatan och plötsligt vet jag att jag har missat något. Ni vet det där experimentet med den osynliga gorillan? Man låter försökspersoner följa en trivial men krävande uppgift. Räkna hur många gånger spelarna i vita tröjor passar bollen mellan varandra. Och medan de gör det går en apa genom spelplanen, osynlig, osedd, bortredigerad. Det är en slags magi. Det finns också magi som får det att hända. Men den fungerar inte på mig! Min hjärna har både nackdelar och svagheter, men den låter sig inte manipuleras på just det här mänskliga sättet. När jag går nerför en gata har jag sett allting. Butikerna som gömmer sig mellan portar, skåpbilen som ägs av en hinduisk gud, den gamla mannen med en extra mun inne bland sina dubbelhakor och simhud som äter lunch på sin stamkrog, osedd av till och med sin favoritservitris. Men nu har jag gått genom centrum i Södertälje och jag vet att det var saker där som stannade utanför synfältet, som jag missade, som min uppmärksamhet rundade utan att ta in. Jag ruskar på huvudet och blinkar. Det känns som när man går igenom en mörk skog och får spindelväv i ansiktet.

Efter ett tag svider det i ögonvråna som salt eller fint damm. Jag vill snurra runt och skrika AHA! för om jag bara tar dem med överraskning kunde jag stirra rätt in de blinda fläckarna där de gömmer sig. Jag vill kisa och koncentrera mig och titta extra hårt och genomborra röken som blåser mig i ansiktet. (Jag gör inget så löjligt, det är bara en känsla. Jag står utanför mig själv och behöver inte följa mina känslor, särskilt när jag vet att de inte är mina egna. Men det är inte lätt.)

Det svider i ögonvråna och kryper och sticker i huden på underarmarna och från nacken ner mellan skulderbladen. Det vill göra mig korkad. Jag vill springa och gömma mig. Jag vill gå in i köpcentret och hitta källarvåningarna och kulvertarna under källarvåningarna och ta mig till sprickor som jag kan klämma mig ner genom, ner i gångarna i den skyddande jorden. Jag går in på Tonys Pizzeria och beställer en kaffe istället.

Jag andas djupt och påminner mig om att jag inte är här för att kräla in osedd under deras radar. Det jag känner är deras finnareformler: magi som hittar ovänner och faror. Det som förblindar mig är deras osynlighetsmantlar, som gör dem svåra att se och gör deras fiender paranoida klumpiga, dumma och framför allt synliga. Hela Södertälje måste var fullt av det som osynliga drivor av spindelväv runt möblerna i ett gammalt ödehus. Men jag vill bli sedd, det är själva iden med att komma hit.

Jag hade bara inte väntat mig att deras grejer skulle vara så starka.

Jag räknade med att dyka upp som en ping på deras radar, men inte med att deras ping skulle vara så jävla hård.

Jag smuttar lite på mitt kaffe, som är överraskande gott, och ser mig om. Tonys Pizza: med slitna gamla bord från 70-talet och teckningar av en serietidningsmafioso på väggarna. Det är tydligen Tony. (Han är tecknad med skäggstubb, cigarr, kritstrecksrandig kostym, filthatt och TommyGun. Han ler spjuveraktigt och har ena ögonbrynet mycket högre än det andra och är en vänlig rolig klyshig parodi på amerikansk 20-talsgangster. Det är alltså han som står för pizzorna.) Tapeterna är lite slitna och Tony är lite urblekt. Jag ser ett lerfat med färsk frukt på en hylla mot bakre väggen: granatäpple, små blodapelsiner, korintkakor, en kvist färsk salvia … Vänta lite nu … hur hamnade jag härinne?