Tillförordnad tjänstgörande justitieminister Whitaker

Ok, så Trumps tillförordning av Matthew Whitaker som tjänstgörande justitieminister är konstitutionsvidrig. På ungefär tre olika sätt.

För det första använder han en lag som ger presidenten rätt att frångå normal process och fastställd successionsordning – tillfälligt och provisoriskt – i nödsituationer. Men det finns ingen nödsituation. Det enda problemet är att han själv just sparkat sin justitieminister. Den enda brådskan beror på att han sparkat sin justitieminister med omedelbar verkan, utan förberedelser. Det enda argumentet för att inte låta vice justitieminister Rosenstein tjänstgöra tills ny minister kan tillsättas, är att Trump inte vill ha honom.

För det andra. Även inom den här undantag-i-nöd-lagen skall tjänstgörande minister eller förvaltningschef hämtas från skaran av personer som granskats och godkänts av kongressen för poster av motsvarande tyngd.  Det finns en handfull sådana inom justitiedepartementet, ytterliga ett gäng …"regionala chefsåklagare" (deras system är annorlunda från vårt och jag är inte säker på översättningen av titlar som inte har direkta motvarigheter i svenskt justitieväsen). Samt ytterligare valbara kandidater på chefspositioner i andra departement. Men Matthew Whitaker har inga sådana meriter. Han har aldrig haft ett förtroendeuppdrag som kräver den här nivån av parlamentarisk granskning eller omröstning. Det närmaste är några år som distriktsåklagare i södra Iowa. (Han är åtminstone jurist på riktigt.) Han har varit anställd på Jeff Sessions stab i med vagt definierade arbetsuppgifter någonstans mellan polsek, pr och samverkan med Vita huset. Innan dess har han jobbat som proffstyckare på höger-TV, innan dess som styrelsemedlem och talesperson för ett företag som lurade framför allt krigsveteraner på deras besparingar, innan dess i kampanjorganisationen åt en annan republikansk politiker. Han har också förlorat ett par lokalval.

För det tredje är han uppenbarligen groteskt jävig. Återigen, på flera olika sätt. Hans karriär som proffstyckare bestod i att upprepa Trumps olika slogans om Mueller-utredningen. Ni vet: att det är en politiskt motiverad häxjakt, att det bevisligen inte förekommit något samröre med den ryska påverkansoperationen, att Mueller behöver avskedas eller åtminstone tyglas och utredningen avslutas eller åtminstone kraftfullt begränsas. Han har, medan han jobbade åt Sessions, rapporterat till Vita huset om utredningen och gett dem råd om hur de kan bemöta den (och argument för att åtala Hillary Clinton). Den politiker vars valkampanj han arbetade för: Sam Clovis, är idag under utredning i Mueller-utredningen. Möjligen är Whitaker själv under utredning av FBI (som sorterar under justitiedepartementet) för brottslighet i samröre med det där lurendrejeriföretaget. Han har för övrigt också sagt att domare behöver ha en biblisk syn på rättvisa (nya testamentet nota bene!) men knappast kan vara sekulära, tydligen omedveten om att USAs grundlag föreskriver ett sekulärt rättsväsende.

Så vad innebär allt detta i praktiken? Trump har tillsatt en uppenbart olämplig person med felaktig process och med det uppenbara syftet att få en lojal lakej på posten som kan kväsa eller obstruera Mueller-utredningen. Men … det är inte självklart vilken instans som skall göra något åt saken. Representanthuset kommer inte att göra någonting innan de nya delegaterna tillträder i januari. Den republikanska majoriteten i senaten backar Trump vad han än gör, tillsätter vem han än vill, som nu senast med Kavanaugh. Om Trump om några månader vill utse sin provisoriska nödsituations-tillförordnade till ordinarie, vilket lagen han stödjer sig på uttryckligen förbjuder, är det fullt möjligt att senaten bara klubbar igenom det hela. Som de gjorde med Kavanaugh till högsta domstolen för en månad sedan.

Whitakers utnämning går sannolikt att utmana i domstol, om man kan hitta en villig åklagare och en klagande, någon som kan visa att hen drabbas av skada. Men … om det överklagas – nej: när det överklagas! – kommer det så småningom upp i högsta instans. Högsta domstolen. Och där sitter nytillsatte Kavanaugh och de andra republikanska partichauvenisterna. Någon som på allvar tror att de skulle sätt ner foten och stävja presidentens maktutövning?

USAs demokrati har alltid varit klumpig och trögjobbad, fylld av anakronismer och ideosynkrasier. Det argument som jag och andra använt för att försvara mycket av egendomligheterna är att den är byggd för resiliens på bekostnad av effektivitet. Mycket av det som ser konstigt ut härifrån är mekanismer avsedda att fungera som bromsklossar. Checks and Balances. Kongressen skall stävja diktatoriskt sinnade presidenter, kvarsittande delegater skall bromsa de nyvalda, domstolsväsendet skall kringskära lagstiftarnas möjligheter att stifta alltför radikal ny lag. Domarna sitter på livstid för att de skall vara oberoende av det politiska dagsläget. Och så vidare. Det är inte bara konstigheter för att den amerikanska demokratin är så gammal: den har kunnat bli så gammal just på grund av det vi uppfattar som konstigheter.

Men det är tydligt att systemet just nu inte fungerar som avsett. Från grundlag till justitiedepartementets arbetsordning finns ett regelverk som är konstruerat för att hindra just en president som Trump att utnämna en lakej som Whitaker till ett uppdrag som justitieminister. Trump prövar att bara göra det ändå. Och det verkar … gå bra.

Det här är problem som är djupare och långsiktigare än bara frågan om huruvida Trump kommer att lyckas obstruera sin egen brottsutredning. Fungerar fortfarande de mekanismer som skall skydda USAs demokrati från korrupta demagoger överhuvudtaget? Eller är de sönder? Och isåfall: kommer de att repareras och återinstalleras fast robustare, eller är det här bara översta trappstegen på en lång nedstigning ur demokrati?