Guldfisk I Mixer

Jag erkänner att jag är negativ till installationer och performance, lite sådär i största allmänhet. Jag antar att det gör mig till en gammal stöt, men jag vill att konst ska skapas också med hantverksskicklighet, inte bara en djärv vision. Eller så är jag fördomsfull för att jag mest sett konceptuell konst som faktiskt inte hade något att säga, pretantiöst namngiven och lanserad, men utan bakomliggande tanke – annat än att kritikerna skulle hetsas att hajpa händelsen. Men...

Men, Marco Evaristtis guldfiskar i mixer är bland den bästa konst jag sett.

Utställningen Helena (genomförd två gånger) består av ett tiotal mixers. De är vattenfyllda, och i var och en simmar en guldfisk aningslöst, som om det vore vanliga akvarieskålar med lite grus och kanske en växt i botten, istället för en bukett av korta knivblad. Kontakterna sitter tydligt synliga istuckna i väggurtagen. Det finns inga avspärrningar. Det står varje besökare fritt att närsomhelst slå på en mixer – whrrrrrrh! – och förvandla en levande guldfisk till kall fisksoppa.

Några besökare trycker på knappen, minst en av dem mer än en gång. Marco är förberedd med ett förråd av fräscha levande guldfiskar på lagret. Media fylls av upprörd debatt fokuserad på djurplågeriaspekten. (Enfaldigast uttryckt som frågan: är detta konst eller djurplågeri?, som om det inte skulle kunna vara – uppenbart är – bådadera!) Museet dras inför rätta, men frias. Aktivister bryter sig in och vandaliserar utställningen och räddar guldfiskar.

Det här konstverket är bra på flera olika nivåer.

Först får det mig att skratta. Åt ondskan, åt dumheten, åt indignationens totala brist på proportioner.

Det är också en suggestiv och stark bild i sig. Ett damoklessvärd för vår tid. Där simmar guldfisken omkring helt ovetandas, simsimsim tra-la-la, och såvitt den vet ser världen visserligen lite konstig ut, men är fri från rovfisk och har regelbunden mat. Men vilket ögonblick som helst, utan förvarning, kan den ofarliga världen gå under i en virvlande domedag av roterande knivar. Lite som att leva med kärnvapen, eller hur? Vi kan dö nästa minut, eller imorgon, eller nästa år, i en kärnvapenexplosion och aldrig få reda på att det hände. Som biolog tänker jag på att vi är inte heller vet om vår globala miljöpåverkan har passerat en punkt bortom all återvändo. Vi vet faktiskt inte. Knappen kan vara redan nertryckt. De närmaste århundradena kan visa sig vara för vår civilisation som en utdragen slow motion-version av guldfiskens sista sekund.

Men sånt tänker vi inte på, tra-la-la.

Sedan startar någon mixern. Med vilje. Utan att ha något att vinna, utan det minsta spår av rationellt egenintresse, är det somliga som ändå väljer att trycka på knappen. Det må vara en futtig ondska sett i resultat, nästan harmlös, men som bild av hur fullständigt meningslös människors ondska kan vara, är den fasansfullt kristallklar.

Det finns människor därute som väljer död och förstörelse, utan att tjäna ett vitten på det!

Det kunde räcka så, men det finns en nivå till. Tänk dig att du står framför mixern. (I ett tomt rum, utan övervakning, om det gör det lättare.) Visst ... kliar det  lite i fingret?

Jag tror i själva verket inte att någon kan stå framför den här installationen utan att känna åtminstone ett ögonblicks frestelse. I nästan samma ögonblick fylls de flesta av oss såklart av motsatta känslor. "Absolut inte! Vad tänker jag?! Det skulle jag aldrig..." Det är kanske inte ens en riktig frestelse, utan mer som att man anfäktas av en pervers fantasi. Som att stå vid ett stup och tänka "tänk om jag skulle hoppa...". Det varar inte; det får oss inte att fullfölja; våra motreaktioner är starkare. Men inom oss finns det ändå någonting som vill sätta dit fingret och trycka på knappen som startar maskinen. Guldfisk I Mixer är i till sist en bild av den meningslösa ondskan, inte därute någonstans, utan inom oss. Det är som en svart spegel som bara visar den mörkaste, sämsta, delen av oss själva. – Whrrrrrrh!

Det sista tror jag för övrigt är den äkta förklaringen till den enorma indignationen det här verket har väckt. Det handlar om känslor och tankar man inte vill se i sig själv, kanske inte är beredd att erkänna, och då får Guldfisk I Mixer en att må dåligt och därför blir man rasande. Men om man bara intalar sig att det är de stackars guldfiskarna man bryr sig om, har man plötsligt ett legitimt mål för sin vrede, och samtidigt bevisar man för sig själv att man är en bra och human och fiskälskande människa som aldrig ALDRIG skulle komma på tanken att mixa en guldfisk.

/Dan

PS Ibland undrar jag varför jag inte har några som helst problem med att betrakta sådana här sidor i mig själv. Ibland undrar jag hur många procent vi är, som inte har det. Oftare undrar jag varför majoriteten av er andra finner det är så obehagligt eller svårt, eller varför det åtminstone verkar så.