Sound and fury

Trumpspaning 2
Fyra nyanser av nyhetstrump

Den här posten blev lång, så här är intro och del ett, plus länkar till fortsättningarna.

Del 2 Futtigt och blandat

Del 3 Armageddon by Trump

Del 4 Skandaler och kaos (kanske med någon formulering om cirkelknivparty)

Då kör vi.

För den som inte fastnat i Trumpsåpan som följetong, utan försöker hålla sig a jour mer av pliktskyldig känsla att det kan vara viktigt, finns ett omvänt problem. Hur att inte drunkna? Donald Trump alstrar en ström, ett skyfall, en syndaflod av ”nyheter”. Eller i vart fall nyhetsrapportering. Ofta framförda i desperat falsett. Twitter! Krig! Diktatur! Fittgrepp! Skällsord! Mera twitter! … det tar bara inte slut.

Så hur gör man för att orientera sig, hur gör man för att sortera flödet om man nu inte vill ägna fyra timmar om dagen?

Jag har ett förslag. Dela upp nyheter om Trump i fyra kategorier och välj om de är värda någon uppmärksamhet.

Kategori ett : brus.

Någonstans mellan 75% och 90 procent av allt som rapporteras om Trump har nämligen inga som helst konsekvenser. Mycket är enbart lyteskomik: Trump kan inte ta i hand som en vanlig människa. Trump ägnar arbetstid åt att twittra om Meryl Streep, när han inte gör det klockan tre på morgonen. Trumps stab anstränger sig att få in hans namn så ofta som möjligt i sitt informationsmaterial, eftersom det ökar chansen att han ska fortsätta läsa.

Det må vara oemotståndligt som komik, men det är också meningslöst, det innehåller ingen ny information. Vi vet redan att Trump är den mest underkvalificerade presidenten i USAs historia. Trump själv vet ingenting om någonting (annat än fastighetsbranch och golf) och vad värre är, han är övertygad om att det inte spelar någon roll. Han är väldokumenterat självupptagen och omogen och såvitt vi kan bedöma också något slags rasist och chauvenist på riktigt, i den mån han kan upprätthålla konsekventa övertygelser. Han skiljer inte på sanning och önsketänkande, ens när det skulle gynna honom själv.

Ingenting är kort sagt för dumt, omoraliskt eller futtigt för Donald Trump. När du vet det, behöver du inte mer nyheter som bekräftar saken. Du är klar. Ytterligare illustrationer av hans slipslängd eller filmsnuttar där han låtsas köra brandbil kan hjälpa oss att skratta bort obehag, men de tillför ingenting.

President trump gör också (om det nu är rätt ord i sammanhanget) överraskande mycket som inte gör någonting. Politiska åtgärder utan följder.

Mitt favoritexempel: Han har skrivit ett presidentiellt dekret (executive order) som säger att ”för varje ny reglering som antas, måste två andra upphävas”. Problemet med den handlingen är att den är juridiskt meningslös. Presidentämbetet är verkställande. Lag stiftas – och upphävs – i de federala eller delstatliga parlamenten. Det här dekretet är i princip ett högtidligare tweet. Och tänk en stund på hur det här ”beslutet” skulle administreras om det hade haft något slags laga kraft … Vilken kommitté skulle gå igenom existerande lag för att granska, utvärdera och föreslå två förbud att upphäva för varje ny giftig kemikalie som skall regleras?

Detsamma gäller Trumps budget, som fyllde tv och tidningar i ett par veckor. ”Drakonisk och ogenomtänkt” skulle man kanske kunna sammanfatta rapporteringen. Men vad som fick mindre uppmärksamhet var att den också var helt irrelevant. Presidentämbetet äger inte budgetfrågan. Det presenterar ett översiktligt förslag, ett ”budgetdirektiv” på kanslisvenska, som parlamentet sedan kan beakta, om det vill. De ledande republikanska politikerna fnös knappt, de muttrade något halvt hörbart om ”dead on arrival”, och skrev sedan en tråkigare budget själva.

Det här gäller definitivt lejonparten av hans dekret, och en stor andel av de fåtaliga nya lagar som kongress och senat ändå röstat igenom. De är antingen symbolhandlingar, eller symtom på att Trump inte förstår hur regering fungerar.

Så nästa gång du ser en rubrik om att Trump vill strypa homosexuella grodor eller har tafsat på Litauens president, vänta med känslor och intresse. Ställ frågorna ”om det här stämmer, har det isåfall några konsekvenser?” och ”säger det någonting jag inte visste när jag vaknade i morse?”. Om svaren är nej kan du obekymrat strunta i att läsa vidare.

Macbeth-citat:

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

The Greatest Show On

Trumpspaning nummer 1

Den bästa följetongen

Sedan Donald Trump blev presidentkandidat har jag blivit beroende av amerikansk politik. Det är den bäst skrivna, bäst producerade, bäst iscensatta serien som finns att följa just nu. Den är mer spännande än Game of Thrones, mer allmänbildande än Designated Survivor och har mer svart cynisk humor än House of Cards.

Det jag framför allt uppskattar är den ambitiösa strukturen. Vi har sex-sju parallella ramhandlingar och ett persongalleri med ett par dussin viktiga roller.

Varje vecka fokuserar storyn på tre-fyra huvudpersoner i ett spännande dilemma eller konflikt, och på en av handlingens fortlöpande huvudlinjer. Förra veckan handlade om Trumps äldsta son Donald Trump Jr i hemligt möte med en vacker rysk advokat. Den här veckan fokuserar berättelsens blick istället på Justitieminister Jeff Sessions och hans tvååriga bromance med Donald, som nu verkar vara på väg mot en dramatisk breakup.

Nästan varje veckas avsnitt ger också förevändning till någon specifik backstory eller infodump. (Vad är 25e konstitutionstillägget? Dags för en flashback till Watergate-skandalen? Varför deltar både Ryssland och USA i Syriska inbördeskriget?)

Det är stor dramatik och viktiga frågor: Amerikas själ och världens öde står på spel i hart när varje konflikt. Samtidigt släpps aldrig en episod utan storartad lyteskomik och svart humor.

För er som har missat senaste säsongen, här är handlingens huvudkonflikter:

*Regeringsbildning. Mest fokus på den i början naturligtvis. ”Vilken knäppgök eller mästerskurk skall få vilket jobb den här veckan?” Men underskatta inte hur författarna lyckats suga på karamellerna, både genom en otroligt långsam och utdragen tillsättningsprocess, och genom ständiga nya avgångar eller avsked.

*Krig! Ska USA gå in i det Syriska inbördeskriget? Blir det krig med Nordkorea? Trump är alltid oförutsägbar. Ibland förhandlar han, ibland drar han iväg missiler. Vad skall The Commander In Chief göra härnest – du kan aldrig gissa!

*Ryssutredning. Har presidenten och hans underhuggare gjort sig skyldiga till landsförräderi under valkampanjen? Är det rentav så att Trump själv är utpressad och måste göra vad ryssarna befaller?! Och isåfall: kommer någon att åka fast, eller kommer Trump att lyckas stoppa alla tre pågående utredningar och slingra sig undan riksrätt?

*Diktatur! Det är ingen hemlighet att Trump egentligen vill bli kejsare, men kommer han att lyckas övervinna alla hinder som reser sig i grundlagar, domstolar och gnetiga tjänstemän? Vilken institution skall han anfalla den här veckan, och kommer den att överleva eller spräckas?

*Världens överlevnad. En pyrande, ofta annonserad men ännu inte aktualiserad, fråga är om Trump skall ställa till en global katastrof. Handelskrig med EU och Kina? Atomvapenkrig? Klimatkatastrof? Historiens största finanskrash?

*Sist men inte minst: intriger och maktspel inom Trumps regering. Alltid lika rafflande. Vem hugger dolken i ryggen på vem, vem blir avskedad och vem blir Trumps nya bästa kompis?

Om ni vill börja följa Trump-såpan räcker det egentligen med att följa Trevor Noah eller Seth Meyers (med hedersomnämnanden till Stephen Colbert, Samantha Bee och John Oliver) på satirkanalerna. De sammanfattar det senaste på tio-femton minuter om dagen, fem dagar i veckan, gratis på youtube. Allt det viktigaste, med skämt och allmänbildning och väl valda klipp.

Problemet är att det också finns obegränsat med extramaterial. Det finns artiklar, intervjuer med alla medarbetare, hela youtubekanaler där folk som är nördigare än en själv sitter och analyserar de senaste förvecklingarna och spekulerar om kommande vändpunkter. Det går att avnjuta fyra timmar om dagen. Minst! Kanske dessvärre.

Jag återkommer...

Dags att rezza bloggen

Länge sen sist.

Jag ska göra ett nytt försök att få upp texter jag skrivit här på bloggen.

Det har inte hjälpt att Blogspot konverterat till Blogger för ett par år sedan och att jag var registrerad med en inaktuell mejladress och inte hade en aning om hur jag skulle komma in. (Tack Ulrika!)

Jag har ett par resedagböcker och några texter om politik i USA som ligger och skräpar. En betraktelse över Suicide Squad. Några tankar om flyktingmottagning. Hur man gör för att bli rånad på bästa sätt. Skåpmat.
Till att börja med.

Vi får se.

En hård och farlig jävla plånbok

Då och då när jag tar betalt (inte varje arbetsdag, men ofta nog) ser jag en plånbok där det står tryckt:

BAD MOTHER FUCKER

i stora feta blockbokstäver.

Såhär:

Jag har tänkt mycket på det.

Det är förstås först och främst en referens till filmen Pulp Fiction, där Samuel L Jackson har exakt en sån plånbok. Tim Roth försöker råna honom och han låter det ske därför att han befinner sig mitt i en existensiell kris; Jackson har just omvärderat sitt liv som yrkesmördare, tänker vända blad, och vill inte inleda sitt nya liv med att döda en liten oskyldig futtig snabbmatshaksrånare. Jackson vill däremot ha tillbaka sin plånbok, om än inte pengarna i den. Den vid det här laget mycker rädde Roth frågar hur han ska känna igen just Jacksons plånbok i sin sopsäck full av rånbyte och Jackson svarar: It´s the one that says "Bad Mother Fucker". Vi tror att han talar bildligt, men ett ögonblick senare kommer plånboken fram och där står det ordagrant.

Bra scen i en fantastisk film.

Jag önskar att jag kunde tro att en den här plånboken är ett sätt att komma ut som Tarantino-nörd, visa sin lojalitet med sin favoritfilm och kanske komma i kontakt med likasinnade. Jag vill tro det att det är därför så många har den.

Men så är det naturligtvis inte.

Det det handlar om är drömmen om att vara ett ULTIMATE BADASS. En dröm om att aldrig behöva vara rädd, därför att man själv är farligare än envar som skulle hota en. En dröm om att kunna gå in i ett rum fullt av främlingar och veta att man alltid, alltid, är starkaste mannen i rummet. En dröm om självkänsla. En dröm om makt.

Det är sorgligt. Drömmen om att vara den HÅRDASTE JÄVELN I VÄRLDEN är, för att låna Nina Björks formulering, en riktigt skitdröm. Vägen till självkänsla, identitet, frihet och manlighet som går genom att bli BRA PÅ VÅLD är inte bara barnslig och omoralisk. Den är omöjlig. Varje allvarligt försök att förverkliga den resulterar i att man omges av våldsammare och farligare människor än annars. Man måste också öva på riktigt, skada andra människor, bli en sämre våldsammare och farligare människa själv, och det är vare sig hälsosamt eller ofarligt. Och hur hård man än blir finns det alltid någon annan som är ännu värre. Och sen upptäcker man att riktigt våld är kaotiskt och oförutsägbart, att det bara är på film som den hårdaste killen rättvist vinner, att i verkligheten vinner den som har kompisarna med sig, eller som har mera vapen, eller som slår först och bakifrån, eller bara har mest bonnröta.

Nu tror jag inte att de här killarna som går omkring med en plånbok där det står "hård farlig jävel" på allvar jobbar på projektet. Det är antagligen mer en markering av att man fortfarande drömmer om det. Att man tycker att det ändå vore bra coolt. Vår popkultur är inte precis tom på positiva exempel på den här mansrollen. (Här en rolig genomgång om hur det ser ut i spelvärlden.)

Jag har skrivit tidigare att vi män har större frihet att välja vad vi vill ska vara manlighet än våra systrar. Nackdelen är att det går att välja så fel. Simone och många andra feminister har skrivit om hur tom och otillfredställande den klassiska borgerliga kvinnorollen är. Till exempel hur svårt det är att uppnå självkänsla och meningsfullhet om man har som huvudmål att andra ska tycka att man är snygg. Det är en fälla, ett lurendrejeri, en återvändsgränd som aldrig kan leverera vad drömmen lovar.

Så är det också med drömmen om världens hårdaste farligaste jävla plånbok.

Pingad i Södertälje

Jag skriver på en bok. Nattens och Dagens Drottning. Mer eller mindre skriver ... Mindre, om jag ska vara helt ärlig.

Jag har inga skrivrutiner, ingen vettig arbetsplats och inga deadlines.

Det funkar sådär.

Men det vill jag ändra på. Ett steg är att berätta och dela med mig och få feedback.

Jag vill ha något att länka till. Det kan man säkert också ha en blogg till.

Följande är ett smakprov:

Jag känner deras ping.

Först är det bara en krypande obehagskänsla. Som om man har glömt något viktigt och inte kommer på vad det är. Har jag låst dörren? Står spisen och brinner? Har jag lämnat datorn påslagen utan att logga ut och lämnat lösenordet framme?

Men det blir starkare. Snart måste jag om och om igen avbryta en fantasi som tvingar sig på: att jag gått ut i dagsljuset utan att ta på mig mitt människoansike, att alla ser mig gulaktig illaluktande skallig förvrängd, att nästa människa jag står framför kommer att rygga tillbaka. Jag vet egentligen att jag ser bra och normal ut. Jag vet att de jag möter ser min fasad, att de inte ser mig, att folk överhuvudtaget inte ser in i varandra. De vandrar runt igenom en varuhusvärld fylld av skyltdockor, förenklade gestalter med bara utsida och kanske något personligt kännetecken. Det är lätt att smälta in. Oftast.

Men nu växer ångesttankarna fram. Någon står bakom mig och ser rätt in i mig, som om jag var gjord av grumligt glas. Någon jag inte ser, ser mig.

Jag går nerför gatan och plötsligt vet jag att jag har missat något. Ni vet det där experimentet med den osynliga gorillan? Man låter försökspersoner följa en trivial men krävande uppgift. Räkna hur många gånger spelarna i vita tröjor passar bollen mellan varandra. Och medan de gör det går en apa genom spelplanen, osynlig, osedd, bortredigerad. Det är en slags magi. Det finns också magi som får det att hända. Men den fungerar inte på mig! Min hjärna har både nackdelar och svagheter, men den låter sig inte manipuleras på just det här mänskliga sättet. När jag går nerför en gata har jag sett allting. Butikerna som gömmer sig mellan portar, skåpbilen som ägs av en hinduisk gud, den gamla mannen med en extra mun inne bland sina dubbelhakor och simhud som äter lunch på sin stamkrog, osedd av till och med sin favoritservitris. Men nu har jag gått genom centrum i Södertälje och jag vet att det var saker där som stannade utanför synfältet, som jag missade, som min uppmärksamhet rundade utan att ta in. Jag ruskar på huvudet och blinkar. Det känns som när man går igenom en mörk skog och får spindelväv i ansiktet.

Efter ett tag svider det i ögonvråna som salt eller fint damm. Jag vill snurra runt och skrika AHA! för om jag bara tar dem med överraskning kunde jag stirra rätt in de blinda fläckarna där de gömmer sig. Jag vill kisa och koncentrera mig och titta extra hårt och genomborra röken som blåser mig i ansiktet. (Jag gör inget så löjligt, det är bara en känsla. Jag står utanför mig själv och behöver inte följa mina känslor, särskilt när jag vet att de inte är mina egna. Men det är inte lätt.)

Det svider i ögonvråna och kryper och sticker i huden på underarmarna och från nacken ner mellan skulderbladen. Det vill göra mig korkad. Jag vill springa och gömma mig. Jag vill gå in i köpcentret och hitta källarvåningarna och kulvertarna under källarvåningarna och ta mig till sprickor som jag kan klämma mig ner genom, ner i gångarna i den skyddande jorden. Jag går in på Tonys Pizzeria och beställer en kaffe istället.

Jag andas djupt och påminner mig om att jag inte är här för att kräla in osedd under deras radar. Det jag känner är deras finnareformler: magi som hittar ovänner och faror. Det som förblindar mig är deras osynlighetsmantlar, som gör dem svåra att se och gör deras fiender paranoida klumpiga, dumma och framför allt synliga. Hela Södertälje måste var fullt av det som osynliga drivor av spindelväv runt möblerna i ett gammalt ödehus. Men jag vill bli sedd, det är själva iden med att komma hit.

Jag hade bara inte väntat mig att deras grejer skulle vara så starka.

Jag räknade med att dyka upp som en ping på deras radar, men inte med att deras ping skulle vara så jävla hård.

Jag smuttar lite på mitt kaffe, som är överraskande gott, och ser mig om. Tonys Pizza: med slitna gamla bord från 70-talet och teckningar av en serietidningsmafioso på väggarna. Det är tydligen Tony. (Han är tecknad med skäggstubb, cigarr, kritstrecksrandig kostym, filthatt och TommyGun. Han ler spjuveraktigt och har ena ögonbrynet mycket högre än det andra och är en vänlig rolig klyshig parodi på amerikansk 20-talsgangster. Det är alltså han som står för pizzorna.) Tapeterna är lite slitna och Tony är lite urblekt. Jag ser ett lerfat med färsk frukt på en hylla mot bakre väggen: granatäpple, små blodapelsiner, korintkakor, en kvist färsk salvia … Vänta lite nu … hur hamnade jag härinne?

Kändisbarn

Då och då genom livet har jag fått frågor om hur det är att ha en känd förälder...

Jag har bara ett svar:

Jag vet inte. Jag har inget att jämföra med!

Nuff said

Jag var lat och behövde ta mig i kragen

Jag ägnade andra halvan av 90-talet och början av 00-talet åt en depression. Det här är historien om den.

Till att börja med: jag har ingen underliggande ångest och olycklighet som väller upp som svarta kletiga moln ur mitt undermedvetna: någon obeveklig oemotståndlig utanförstående kraft som anfaller mig och gör mig deprimerad. Nej, min depression behövde hjälp, var till största del mitt eget verk. Jag blev deprimerad för att jag fuckade upp. Men, självklart fanns det något slags omständigheter också.

Såhär:

Jag är, och har varit hela mitt liv, ovanligt dålig på att göra mina hemläxor. Jag vill göra det roliga först och spara de tråkiga bitarna till sen. Och "sen" blir naturligtvis ofta "inte alls". (Det här, liksom en del annat jag kommer att prata om, är allmänmänskligt. Jag vet det. Alla gör så. Men jag gör det alltså i större utsträckning än genomsnittet.) Jag hade lätt för mig i skolan och gled igenom allting upp till och med gymnasiet med hyfsade betyg utan att behöva jobba hårt för dem.

På universitetet funkade det inte lika bra. Medan jag gick biologlinjen på stockholms universitet, hade fantastiskt roligt och lärde mig massor och sådär, så samlade jag också på mig en växande hög med kurser där jag läst allt, förstått allt, klarat tentan, och bara skulle lämna in ett par sista labbrapporter för att få ut de akademiska meritpoängen. Bara ... Till slut var jag uppe i trettio, förtio poäng (ett års kurser) med "bara ett par labbrapporter". Nu gjorde jag ett fatalt misstag. Jag började ljuga. För mig själv. För omgivningen.

Min andra predisponerande egenskap är min starka förmåga till eskapism. Jag kan, under längre tid och med större framgång än de flesta, fördriva obehagliga tankar och vidhängande känslor bara genom att läsa om Sagan om Ringen. Eller någon annan saga. Eller med dataspel. Eller rollspel. Eller bara med en penna och ett kollegieblock. Här vill jag inflika att flykt verkligen inte är den enda roll som fantasivärldarna spelar i mitt liv. De är mig till stor glädje, och ger mig både sociala och kreativa upplevelser som jag inte är beredd att leva utan. Men. Under perioder när jag mått dåligt har min eskapism definitivt tagit missbrukslika former.

Dessvärre är eskapism (som de flesta missbruk) ingen bra medicin mot ångest och dåligt samvete, när den inte tar bort orsakerna utan bara förvärrar situationen. Dessutom ... när man tillbringar dygn i streck åt att bedöva sig, fysiskt orörlig, med nerdragna gardiner, med dålig sömn och dålig städning ... så blir man deprimerad! Det är inbyggt. Gör man så, blir kroppen deprimerad oavsett om man är lycklig eller olycklig i huvudet. Ungefär som att man kan få många av anorexians psykologiska symptom enbart genom att svälta.

För det tredje. Jag såg mig inte som deprimerad. Inte ens när jag höll på att bli vräkt för att jag inte betalat hyran på tre månader fastän jag hade pengar på banken. Jag blir full i skratt åt det nu, såhär i efterhand. Min problemformulering var istället att: jag var lat och behövde ta mig i kragen.

Och även om det kanske fanns ett mått av objektiv sanning i den beskrivningen, så är vrede och självförakt dåliga redskap. De kan hjälpa en att ta sig i kragen, det kan de faktiskt. I ögonblicket. Problemet med att använda dem som drivkraft är att de inte varar. Man sköter sig i några dagar, kanske veckor... tar tag i allting som man försummat, sätter ribban högt, drar åt tumskruvarna hårt, är sträng mot sig själv. För högt, för hårt, för sträng, men det märks inte genast. Där och då, i en kort period, känns det som att man har löst problemet, lämnat det bakom sig. Man mår som en prins, eller en pånyttfödd. Det finns en slags kick i det. Ett tag. Och ilskan rinner av en.

Så småningom kommer dock ens för hårt satta ambitioner (kom ihåg att de formuleras i en anda av självbestraffning) att hinna ifatt en. Man börjar ana att man inte kommer att hålla måttet, inte uppfylla sitt kontrakt med sig själv, inte göra allt som man svor att göra. Och av erfarenhet vet man ju vart man är på väg då ... Just det: tillbaka. Ångestfyllda tankar som får en att sträcka sig efter närmaste favoritbok för att bedöva sig i ett par timmar, som blir dagar, som blir veckor...

Jag nötte upp det här spåret i några år. Allt djupare. Tog mig själv hårdare i kragen för varje gång, och mådde allt uslare i perioderna dessemellan. Jag skaffade mig sämre och sämre vanor, kan man säga. Tills det vände, för snart tio år sedan. Jag fick ett nytt ord i min vokabulär och jag fick bättre redskap. (Men vägen tillbaka och en beskrivning av verktygslådan är en annan text.)

Framför allt var det onödigt. Det var slöseri med tid och ansträngning. Jag blir fortfarande irriterad på folk som vill att jag ska tänka positivt och se det givande och personlighetsutvecklande eller andliga eller vad de nu kommer dragandes med. Jag mår och fungerar riktigt bra numera, det är visserligen positivt. Men jag kastade bort nästan ett årtionde av mitt liv, av dumhet, och det finns inget bra med den saken.